- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
176

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Den sjätte november

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men Gustav Adolf rider så snabbt, att hans ryttare ej
kunna följa honom. Nu kommer dimman och breder sig
åter över slätten. Än glesnar den, än blir den så tät, att
man knappt kan se några steg framför sig. Avdelningarna
kunna ej mer hålla ihop, utan slaget upplöser sig i ett väldigt,
förvirrat handgemäng; svärdshuggen vina, musköterna blixtra.
Konungen ryckes med in i stridsvimlet, och närsynt som han
är, märker han ej, att han blivit skild från sina soldater.
Flere män i hans omgivning falla, konungens häst får ett
pistolskott genom halsen, och han själv träffas av ett skott
i armen. Det var en fientlig korpral, som lagt märke till
att alla lämnade plats för Gustav Adolf och därför
befallde en musketerare: »Skjut på den där! Det är en förnäm
herre.» Skottet krossade konungens vänstra arm ovanför
armbågen. »Konungen blöder!» ropa de omgivande
svenskarne. »Det är ingenting, mina barn. Raskt framåt!» säger
han. Men då smärtan blir häftigare, ber han hertig Frans
Albrekt av Sachsen-Lauenburg
, som red vid hans
sida, att oförmärkt föra honom ur striden.

Hertigen lägger då sin arm om konungens liv för att stödja
honom, men en skara fientliga ryttare kommer
framstormande och ger den sårade ett nytt skott mellan axlarna.
I förskräckelsen släpper hertigen sitt grepp om konungen.
Gustav Adolf vacklar, faller ur sadeln och blir hängande i
stigbyglarna. Men med några kast gör sig hästen fri från
sin börda och sätter av i fyrsprång mot de svenska linjerna.

Då flydde hertigen av Lauenburg, och av Gustav Adolfs
följeslagare var hans livpage, den adertonårige August
von Leublfing
den ende, som fanns kvar. Ehuru själv
blödande ur flere sår, försökte ynglingen lyfta konungen
upp på sin egen häst. Men hans krafter voro för svaga för
att bära den tunga kroppen, och under hans försök kommo
ett par kejserliga ryttare till och frågade, vem den sårade
var. Leublfing vägrade att yppa det, men Gustav Adolf
svarade själv: »Jag är konungen av Sverige.» Ryttarne
skola då ha försökt släpa den dyrbare fången med sig. I
detsamma kommo emellertid nya skaror av smålänningarne
och skrämde de fientliga ryttarne på flykten. Men då hade
en av dem redan givit konungen ett dödande skott genom
huvudet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free