Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Gustav Adolfs framtidsplaner för handel och sjöfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan andra året att skörda, och för en liten tillfällig vinst
taga de icke hänsyn till framtiden. De förstå föga, vad handel
är; och emedan de ha framför ögonen den handelsvinst, som
Holland och England göra, kunna de icke giva sig någon ro,
innan detsamma lyckas dem. Tilläggas bör, att de alltid äro
i penningsvårigheter, vilket i sin tur medför, att de ständigt
trakta efter att förtjäna något, även om det är på
obetydliga och osäkra affärer.
För tio år sedan fanns det mycket silver, guldkedjor och
juveler, med ett ord krigsbytet från Tyskland, men nu är
allt förtärt. Och det behövs pengar för att bekosta de ungas
resor, modets fordringar och all den lyx, som här blivit införd
genom drottning Kristinas slöseri. Att det saknas pengar,
det syns också därav, att det i hela Sverige icke finns någon,
som kan kallas bankir. Här är ingen, som driver affärer med
reda pengar, och som har till yrke att ut- och inlåna större
penningsummor. Det finns icke tio handelshus, som kunna
per kontant köpa varor för tusen scudi.[1] De taga vanligen
allt på kredit, i de flesta fall av holländarne, vilka mer än
andra nationer äro i stånd att göra sig betäckta genom att
köpa största delen av Sveriges utförsvaror.
Om händelsevis en köpman lyckas samla någon
förmögenhet, så blir han genast adelsman, och om det också går an
för den nya adeln att utan skada för sitt anseende driva
handel, så kan den dock blott med svårighet göra det. De
pengar, som borde användas i affären, givas ut för att
uppbära den nya ställningen eller till byggnadsföretag,
egendomsköp eller annat, som fordras för att uppträda såsom adelsman.»
Bland varor, som svenskarne importerade och som
italienarne hade att sälja, nämner Magalotti sidentyger. Men han
tillägger som en varning åt sitt eget lands affärsmän: »De
köpmän, som taga in sidentyger, äro tröga att betala. Lova
de att betala inom sex månader men göra det inom ett år,
anse de sig vara punktliga. Orsaken härtill är, att sådana
varor användas endast av adeln, vilken man ogärna kräver
på pengar. Ibland beror det icke därpå, att man ej vill det,
utan på nödtvång.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
