- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
375

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - »De oövervinneliga» besegras

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

låter händerna sjunka, och finnas icke få, som farliga rådslag
förehava.» Sachsens kurfurste skyndade att sluta enskild
fred med kejsaren. Därigenom vann han trygghet för
tillfället men ingalunda för framtiden. Svenskarrie skulle enligt
denna överenskommelse tvingas att lämna Tyskland utan
någon ersättning i land. Vägrade de, så lovade kurfursten
hjälpa till att driva bort dem. — Det var Öl-Görans tack
för att svenskarne två gånger räddat honom. Den
mäktigaste av Tysklands protestantiska furstar hade blivit en
»Judas Iskariot, som förrådde lutheranernas gemensamma
sak».

Strax voro så gott som alla de protestantiska staterna i
Tyskland framme och slöto samma slags osäkra fred med
kejsaren. Kurfurstens »skändliga fredsslut» hade — skriver
Oxenstierna till rådet — »gjort de andre irre och vilde».

Från Sverige var ej mycken hjälp att vänta, ty folkets
krafter voro medtagna efter en rad hårda år, vars
verkningar vi kunna följa i Gabriel Oxenstiernas brev till brodern.
Så heter det på hösten 1633: »Vad eljest gemena tillståndet
här hemma vidkommer, så är denna årsväxt bleven mycket
ringa och elak; på somliga orter slätt ingen säd, eftersom
Dalarna, Norrländerna, finnarna gå allaredan på barken,
Östergötland och Småland föga bättre. Ingermanland och
Livland hava ock tagit en tämlig skada, så att mångenstädes
finnes till våren intet sädeskorn, och synes härefter vilja följa
hunger och dyr tid. Dock är intet tvivel, att Gud hjälper oss.»

I april 1634 skriver han: »En stor plåga är här i landet,
som är dyr tid och hunger. Norrlanden — fruktar jag —
och en del av Finland bliver i detta året mest öde, eftersom
mycket folk är ihjälsvultet i förledne höstas. Vintersäden
här i landet är mestadels borta och måste sås med kornsäd
upp igen. Dock äro de många, som intet äga något korn.
Gud avvände den plågan!»

I juni 1635 skildrar han tillståndet med dessa ord:
»Medlen äro här mäkta knappa, ty fattigdomen är mäktig stor
över hela landet efter de dyra åren, här varit hava. Och nu
haver Gud plågat landet med ohörlige maskar, som äta upp
gräset på ängarna och fälla säden, såsom om där aldrig
något hade varit; och synes landet en stor olycka att
förestå, så framt Gud det nådeligen icke förandrar.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free