Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Kriget med Danmark 1643—1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Västerhavet, nämligen Göteborg. I samma mån blev det
för Sveriges folk svårare att finna sig i tvånget att
Danmark-Norge behärskade hela den övriga västkusten av
halvön liksom sydkusten i dess helhet.
Till alla dessa brandämnen kom svenskarnes harm över
den roll Kristian spelade i änkedrottningens skandalösa
flykt ur landet.
Ingen såg krigets oundviklighet tydligare för sig än just
de båda män, som nu ledde de nordiska ländernas öden,
Kristian IV och Axel Oxenstierna. »Det haver nu i många
år således putlat i grytan och i det förledna sjudit över»,
skriver rikskanslern år 1644 till sin son. Hellre öppen
strid än detta »hemligt frätande krig utan all Danmarks fara,
ja till hans växande kraft och fördel!» för att begagna Axel
Oxenstiernas ord. Hos både honom och Danmarks konung
hade nationalhatet riktigt bitit sig in. »Ve dig, oxepanna»,
skrev Kristian, »du som genom djävulska anslag söker vinna
dig ett evigt namn, i det du i Tyskland giver dig sken av att
kämpa för religionen men i Danmark handlar med trolöshet!
Turkarne och ungrarne har du hetsat på kejsaren, skottarne
på deras konung, tatarerna på polacken. För denna fromma
iver skall du få din lön i helvetet; tillsammans med
alla trolösa skall du där i all evighet lida de förfärligaste
plågor.»
Det var den 12 december 1643, som kung Kristian
nedskrev dessa vackra önskningar. Samma dag gick en svensk
armé under Torstenssons befäl över Holsteins gräns.
För svenska regeringen hade krigsutbrottet länge varit
blott en tidsfråga. Det gällde, om man skulle kunna taga
på sig ansvaret därför i en tid, då riket var invecklat i ett
annat betungande krig. Man stod i valet mellan två onda
ting. Men folkstämningen uttalades nog av den gamle
riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm, då han i ordalag, som
påminde om hans faders, Karl IX:s, kraftspråk, röstade
för att slå till, »eftersom juten så småningom söker tappa
blodet av oss, [så] att vi sedan inte kunna stå honom emot».
Också åtogo sig ständerna villigt de bördor, som krävdes
för att kunna »slå efter med långlinan», såsom Axel
Oxenstierna kallade det. Ännu sved minnet av Kalmarkrigets
förödelse och Älvsborgs lösen! Svenska folket stod enigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
