Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Greven till Visingsborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryckte upp andra städer ur deras förfall, hur han förbättrade
samfärdseln, hur han ordnade förvaltningen och försvaret.
Hans verksamhet i Finland var med ett ord sådan, att han
med fullt skäl kunde i sin tänkebok nedskriva de ofta
anförda orden »Jag var med landet och landet med mig väl
tillfreds.»
På sommaren 1640 kunde han till regeringen avge en vida
ljusare skildring av förhållandena i Finland, än den han
skrev två år förut. Axel Oxenstierna tyckte dock, att den
nya skildringen smakade väl mycket av blomstermålning.
Han hade själv andra erfarenheter och yttrade: »Vehmo och
Masku har jag sett om sommaren; där var ingen kultur, utan
där bo bestier.»[1] Andra svenska aristokrater, vilka haft
något att skaffa med Finlands befolkning, hyste ej heller
några högre tankar om dess moraliska bildbarhet. En
landshövding skrev t. ex. år 1638 till Per Brahe: »Gud vet, huru
man skall komma till någon lydnad med detta tjockhudade
folket; de akta varken hot eller fängelse.» Men Per Brahe
hade förmåga att »ta folk» och att tränga längre än till den
sträva ytan. Därför levde också »grevens tid» länge i kärt
minne bland Finlands befolkning.
Och ändå var den gode grev Per aristokrat ända ut i
fingerspetsarna. För sina ståndsbröder predikade han jämt
och samt, att de svenska grevarne icke borde ge efter en
hårsmån på sina privilegier, och tog därvid till förebild sina
tyska ståndsbröder, vilka, som han sade, »alltid gloriera[2]
över sina privilegier». — År 1638 skrev han följande till
sin moder: »När min syster Kristinas bröllop står, vill jag
ingalunda, att min dotter Elsa Beata skall vara därvid
tillstädes, efter jag vet, att henne sker förakt, i det några
vilja gå framför henne, som intet böra, och hon är liten
och kan intet taga emot.» Elsa Beata var då en dam på
nio vårar!
Men framför allt var greven till Visingsborg en ärlig svensk
i varje tum. Många äro bevisen därpå. Ett av de längst
gående må anföras. År 1642 anlände till Stockholm en
beskickning från Brandenburg för att underhandla om
giftermål mellan kurfurstens son och drottning Kristina. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
