Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de politiska världshändelserna så egendomligt
sammanflätade, att det, såsom förut framhållits, egentligen är Ryssland
det gäller. Också märker man, att konungen länge övervägde,
om han icke snarare borde angripa Ryssland direkt. Med
Polen hade han emellertid särskilda anledningar till krig
däri, att polackerna icke ämnade låta Sverige behålla Livland,
utan blott väntade på ett gynnsamt tillfälle att återtaga det,
och att deras konung, Johan Kasimir, vidhöll sina anspråk
på Sveriges tron. Det finns därom en dramatisk skildring,
vilken dock, såsom tillkommen från svenska regeringens sida
i agitatoriskt syfte, torde vara väl starkt färglagd och därför
får tagas med en viss försiktighet. Den låter sålunda: Kort
före Kristinas tronavsägelse kom ett polskt sändebud till
Sverige. Vid sin audiens hos drottningen skall han ha
protesterat mot Karl Gustavs tronbestigning och förklarat, att
Polens konung icke kunde finna sig i att hans rätt till svenska
kronan överflyttades på »en främmande familj». Härpå
skall drottningen ha svarat, att hennes frände skulle i
Warschau bevisa sin rätt till Sveriges tron med 30,000 vittnen.
Länge dröjde det ej heller, innan Karl kunde lämna ett
fullgott bevis av utlovat slag. Som ett triumftåg började hans
inmarsch i Polen. I spetsen för en ståtlig här tågade han
fram, omgiven av sina yppersta generaler från 30-åriga
kriget. Där såg man den järnhårde Arvid Wittenberg,
fruktad lika mycket av sina egna män som av fienden. Innan
svenskarne ännu hunnit lida någon nämnvärd manspillan
för fiendehand, hängde 500 av hans soldater i galgen utmed
vägarna, där armén marscherade fram. Vid konungens sida
såg man ock Gustav Otto Stenbock, en general av mildare
kynne, en man utan stora åthävor och mycket buller men
arbetsam och modig. Bägge dessa fältherrar hade utmärkt
sig under Johan Baners och Lennart Torstenssons fanor och
vid flera tillfällen kraftigt bidragit till deras segrar. För
Wittenberg stundade snart slutet på hans fältherrebana —
han dog nämligen år 1657 i polsk fångenskap.
Från alla håll samlade sig de polska adelsmännen, omgivna
av talrika följen, och underkastade sig erövraren. De
försäkrade honom, att de kände sig många gånger lyckligare att komma
under hans milda spira än att tvingas underkasta sig
ryssarnes grymma ok. I målande ordalag skildrar en polsk skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
