Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin vilja igenom. Natten före slaget vid Varscliava är en av
glanspunkterna i Karl Gustavs fältherrebana. »Hans storhet
framstår då», säger Mankell, »i en strålglans, som aldrig skall
försvagas. Sådana beslut, som då fattades, kosta en verklig
fältherre mer än allt annat» — ty det var dock för Karl
Gustav som att föra sina trogna rakt i dödens gap.
Polske konungen lovade: »Jag skall ge svenskarne till
frukost åt mina tatarer» — han hade nämligen ingått förbund
med detta halvvilda folk från stäpperna norr om Krim. Men
utgången blev en helt annan.
I tre dagar höllo svenskarne på att, som Karl Gustav
skriver, »stickas med fienden, förrän som han ville gå». Efter
den första dagens ansträngande batalj i solhetta och damm
hade misströstans anda fått makt med många av både befäl
och manskap inom svenska och brandenburgska armén.
Konungen kallade då till sig det högre befälet. Flera röster
höjdes mot stridens fortsättande, och även kurfursten lutade
åt denna sida. Men med ett stolt småleende på läpparna
yttrade Karl Gustav: »Emedan det förefaller eder omöjligt, att
något av våra ben skall komma från denna batalj med denne
starke och övermäktige fiende, så vill jag näst Gud lära eder
taga fältet och segern ur fiendens hand.»
Andra stridsdagen rasade kampen ännu vildare än under
den första. Med dövande stridsrop, »som gjorde det lika
fasansfullt att höra som att se», säger ett ögonvittne,
framstörta de polska husarerna. Det är Polens rikaste adelsmän.
Örn- och hägerfjädrar pryda deras hjälmar, och från deras
skuldror fladdra lejon-, tiger- och panterhudar. Deras
huvudvapen är den sex meter långa lansen, från vars spets en
lång vimpel fladdrar, avsedd att skrämma motståndarnes
hästar. Deras kroksablar blixtra i solskenet. Hästarnas
frustningar och gnäggningar blanda sig med ryttarnes
stridsrop. Det är en på samma gång lysande och förfärande anblick.
Från ett annat håll framstörta tatarerna, stäppens vilda
söner. De rida nästan nakna, blott med ett fårskinn kastat
över skuldrorna. Eldvapen ha de ej, men de äro fruktade
för sina vinande sabelhugg och sina hästars snabbhet. De
flesta föra med sig en löshäst, och när ridhästen är uttröttad,
kunna de till och med i vildaste karriär kasta sig över på
den andra hästens rygg. Även när de tagit till flykten, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
