Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skaldeöden - »Den svenska skaldekonstens fader»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av arbetet, och »under den gestalten föreställer sig nog en
dalabygdens son den kvinna, som han vill göra till moder åt
sina barn och till maka i sitt hem».
Den hemliga kraft, som griper oss i dikten »Herkules»,
väller fram ur ett hjärta, som förstår och älskar det folk, till
vilket dikten är ställd. Skalden har verkligen något på hjärtat,
som han önskar få sagt till detta folk, ty han hade, som han
själv brukade säga, alltid för ögonen dessa ord i Esters bok:
»Han sökte sitt folks bästa och talade till sina landsmäns
välfärd.»
Men Stiernhielm blir aldrig den torre moralpredikanten.
Nästan varje rad i dikten bär spår av att skalden är en man,
som själv varit ung, och som därför både känner livets
frestelser med det upplevades styrka och förstår ungdomen.
Därför slipper han också att dela den tråkige moralpredikantens
lott att tala för döva öron.
Men varför bär Georg Stiernhielm hedersnamnet »Den
svenska skaldekonstens fader»? Det förstår man, om man
jämför hans diktning med t. ex. Rimkrönikan.[1] Där är ju
ej ens antalet betonade stavelser i var versrad bestämt, än
mindre antalet obetonade. Det är knappt mer än rimmet,
som skiljer sådan vers från prosan. Det blir vers för ögat
men ej för örat, ty den saknar välljud och rytm, vilken
beror just på regelbunden växling av betonade och obetonade
stavelser. Rytmen har samma betydelse för versen som
takten i ett musikstycke, t. ex. en marsch. Välljud och rytm
var vad Stiernhielm gav åt den svenska diktningen, då han
på den tillämpade Homeros’ och romerska skalders stränga
regler. Därigenom gjorde han diktningen till en skönkonst
och förvärvade hedersnamnet »den svenska skaldekonstens
fader». Han var stolt över att tillhöra Gustav Adolfs folk
och ville visa världen, att detta folk även i vitterhet kunde
åstadkomma något av värde. I fosterländsk glädje häröver
satte han på titelbladet till den diktsamling han först utgav:
»Musæ suethizantes, Thet är Sång-Gudinnor, nu först lärande
Dichta och Spela på Swenska.» Driven av kärlek till sitt
svenska språk rensade han bort främmande ord och riktade
det i stället med gamla goda svenska ord, hopletade ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
