- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
627

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skaldeöden - Lasse Lucidor den olycklige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Stundom fick Lucidors sångmö behov av att ge måttlösa
uttryck åt sorgen, såsom när han anser denna kräva, att de
kvarlevande skola uppstämma

»en hisklig jämmerlåt utom all ro och tröst
och tjuta vargelik med en ovgräslig
[1] röst,
utriva hår och skägg med fiendlige händer,
slå bröst och kinder blå och gräslig skära tänder.»


För alla åldrar har Lucidor strängar på sin sorglyra,
alltifrån den i själva födelsestunden slocknade, som ledsagas av
sin moder till skuggornas land, till den dygderika matrona,

»som både dag och natt i Herrans fruktan vaka’,
dens kysk-fruktbare kved för många signad var,
att hon tri gånger tri dygdbördor burit har.»


Socialt sett fingo de poesins daglönare, till vilka Lucidor
kom att höra, sin ställning mycket snävt utmätt. I 1668 års
»Påbud över åtskillige missbruks och oordningars avskaffande
vid ridderskapets och adelns trolovningar, bröllop, gästabud,
barndop och begravningar» jämställas de med »tiggare av
allehanda slags folk, såsom tromslagare, pipare, sjungare,
kuskar, kockar och gement folk med majstänger».

Allt det där kom emellertid inte Lasse Johansson vid. Han
levde mest i sin drömda värld och struntade i vad folk tyckte
och sade. Han var alltigenom mannen, som gör vad som
faller honom in. Samuel Columbus berättar en anekdot, som
ger oss den bekymmerslöse skalden livslevande, sådan som
han gick omkring på Stockholms gator. »Den svenske
Diogenes», såsom han kallar honom, gick på gatan och sang. »Då
bad jag honom», säger Columbus, »att han inte skulle sjunga.
Han frågade: ’Varför icke’ — ’Därföre’, så var mitt svar, ’att
icke är tjänligit’. Då bemötte han mig,[2] om icke vädret eller
luften var allmän och alltså var och en hade fritt till att
bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore ock tungan
hans egen; och visan, den han sang, hade han själv
komponerat. Då ville jag skilja mig vid honom: tog en annan gata,
nämligen Svartmangatan — vi voro just stadde i dess
gatumun på Köpmangatan. Han ville gärna veta, vårföre jag

[1] Övermåttan gräslig.
[2] Nämligen »med den frågan».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0629.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free