- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772 /
277

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Jakob Wallenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hand, som syntes uppsluka hälften av min lilla varelse, ’hör,
om du någonsin kommer i fara, så se henne stint i synen,
ty hon vördar en djärv uppsyn. Du är förlorad för all din
tid, om du vänder ansiktet bort. Kung Karl, Gud fröjde
hans själ!’ — här torkade gubben sina ögon — ’när han gick
för oss i fält att tukta ryssar’ — här strök han sina knävelborrar
och såg grym ut — ’så slaktade vi dem som oxar’ —
här åter log han rätt hjärteligen — ’och gingo i blod upp
till stövelkragarne. Minsta delen stupade i själva slaget.
Nej, det skall du veta, min gosse, att största nederlaget
alltid sker bland de flyktande. Ju mera du löper undan,
ju mera hänger dig döden på hälarne. Därför stå som en
karl!’»

Sin första skolundervisning fick Jakob Wallenberg i
Linköping, där han gjorde goda framsteg, särskilt i klassisk
vitterhet. I avgångsbetyget från gymnasiet heter det, att
han »numera icke stod någon efter i goda seder». Detta
»numera» har till bakgrund en del tidigare pojkstreck, vartill
han blivit förledd »av sitt ystra lynne, dock utan svårare
förseelser» likvisst.

I Uppsala levde han ett glatt studentliv i sällskap med
sin skolkamrat och vän Jakob Lindblom, den blivande
ärkebiskopen, och såsom ledamot av det muntra gillet
»Uppsala tunnor», där luften var fylld av livsglädje, men där det
också — för att begagna Wallenbergs egna ord — »vankades
så mycken esprit, så många rim och galanta saker, att hela
Björnståhls hebreiska kollegium aldrig varit så uppbyggeligt».

Med sitt briljanta huvud hade Wallenberg säkert i sinom
tid kunnat bli en prydnad för universitetets lärarkår. Men
vetenskapsmannens forskarmöda med dess oundvikliga
fördjupande i detaljer lockade honom icke. »Jag är», skriver
han i ett halvt allvarligt, halvt skämtsamt brev till Jakob
Lindblom, »vetgirig och nyfiken men tål aldrig arbete. Jag
älskar vett men hatar lärdom; jag läser mycket och lärer
litet, är mera för det granna än för det grundeliga. Därför
har jag ock samlat mig ett odugligt förråd av det som roar
och pryder; och det som riktar och föder har jag lämnat åt
andra. Ovidii kärleksregler kan jag på mina fem fingrar,
men huru många balkar det är i vår lagbok, har jag aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:12:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/6/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free