Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III:s lyckliga tid - Den kungliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilldragelser, då man väntade hertiginnans nedkomst och
bad för henne i kyrkorna, hade skaffat amma, ja, redan hade
kanonerna redo att salutera den väntade tillökningen i
kungahuset, då denna i elfte timmen befanns vara — en vanlig kolik.
Hedvig Charlotta var dock inte den, som tappade
koncepterna inför konungens anspelning på en fatal situation.
Hon bara gjorde en djup och menande nigning för konungen
och drottningen, som stodo bredvid varandra. — Förlägen
tystnad och allmänt småflin!
Året förut hade emellertid en mycket besynnerlig episod
ägt rum mellan Gustav och hans gemål. Då arrangerades
nämligen en försoningsscen dem emellan. Den visar bäst,
hur tillkrånglat förhållandet blivit mellan de höga makarna.
Anledningen till försoningen var kanske, att Gustav börjat
längta efter en arvinge att en gång kunna överlämna tronen
åt. Han delgav sina tankar åt sin förtrogne vän,
hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck. Konungen var
nämligen övertygad om att på honom kunde han lita. Mannen
var dock långt ifrån någon odelat sympatisk företeelse.
Hedvig Charlotta karakteriserar honom sålunda: »Han är
i sanning en högst besynnerlig människa, vars karaktär man
har svårt att rätt förstå. Ehuru högfärdig och skrytsam, är
han i vissa avseenden ganska godhjärtad men dum och
opålitlig samt föga betänksam i sina yttranden. Han anses se
bra ut, men det kan jag just icke finna: han är av
medellängd, starkt byggd och ganska korpulent, mycket blond och
har rätt vackra ögon med ett enfaldigt uttryck i dem. Själv
tror han sig förstå allt men begriper i själva verket ingenting
annat än att dressera hästar. Men även därvid lär han vara
så hårdhänt, att de arma djuren, som råka ut för hans
misshumör, äro mycket beklagansvärda.»
En av drottningens kammarfruar var Muncks älskarinna,
och därav begagnade han sig för att åstadkomma det
närmande mellan konungaparet, som konungen önskade.
Kammarfrun blev en postillon d’amour mellan de höga makarna,
och så kom det på sommaren 1775 till ett enskilt möte dem
mellan med ömsesidiga förklaringar och försäkringar. Nu
var isen bruten, och drottningen tillskrev sin gemål ett brev
i de ömmaste ordalag. »Mottag», skrev hon, »dyre och älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
