Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det låg ett skimmer över Gustavs dagar» - Johan Gabriel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underordnade, kunde skalden ej gärna få något inflytande på det
levande livet. Men Gustav fägnade sig i stället åt det
skådespelet, att en av Sveriges Gustaver återigen hade vid sin sida
en Oxenstierna, en telning av samma ätt, som den store Axel
tillhörde. För skalden kändes det däremot förödmjukande
att bli ett dekorationsföremål. Han klagar också: »Sedan
konungen satt mig i den sysslan, jag har, har det varit hans
omsorg att göra mig alla de chagriner, han kunnat, genom
undvikande av mina samtal, brist på förtroende och alla de
ohövligheter, han kunnat göra åt någon, som med våld hade
trugat sig till den befordran, som blivit mig påtvungen.» Hans
förhållande till konungen blev allt kyligare. År 1788
skriver han: »Jag har aldrig följt kungen på någon av dess resor.
Han har sagt sig finna mig för simpel, för litet artig att vistas
utom riket. Man dömer sig själv illa, och ehuru jag ej finner
mig dummare än dem, som följt honom, kan det hända, att
han har rätt», skriver han med älskvärd självunderskattning.
Det var särskilt Armfelt, som tagit försteget framför honom.
Oxenstiernas tillvaro fördystrades ytterligare av de
bekymmersamma ekonomiska förhållanden, under vilka han
måste »representera» och föra ett stort hus.
Hur betecknande är ej följande brev, som han skrivit från
Skenäs år 1789 till sin vän Nils Gyldenstolpe i Stockholm.
»Jag är en fattiglapp, min käre kusin, och utan tvivel
skall jag förbliva det hela mitt liv. Men i denna stund är jag
det mer än någonsin, eftersom hela mitt junikvartal gått
förlorat i assistansens svalg och för uppköp av hö. Alltså
kan jag ej betala en betjänt, som är i Stockholm, och som
skulle hit. Jag har skrivit till honom att bära detta brev
till Er och be Er vara vänlig lämna honom 8 riksdaler, som
är hans månadslön, och som han skall använda för resan. Det
skall bliva en skuld för mig till septemberkvartalet, på vilket
jag grundar mina förhoppningar. Förlåt mig denna bön!»
Det hjälpte icke, att skalden år 1791 gifte sig med dottern
till en av landets förmögnaste män. Den snåle svärfadern
visade sig fullkomligt förstockad inför mågens antydningar
om att få hjälp ur sin ekonomiska misär. Ett litet årligt
understöd var det enda, han gav. I stället råkade skalden
i klorna på Stockholms värsta procentare. »Jag har aldrig»,
klagar han år 1794 för en god vän, »kunnat mer än betala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
