Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Konungens gullgossar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskarinna Magdalena Rudenschöld säger i sina memoarer,
»hava låtit hugga sig i stycken för att försvara konungen».
Det finns säkert ej många brevväxlingar mellan en konung
och hans undersåte, som bära en så starkt personlig prägel
som den mellan Gustav III och Armfelt. På sommaren 1789
skriver Armfelt t. ex. till konungen: »Jag förgäter alltid, då
jag talar och även då jag skriver till Eders Maj:t, att det är
till min konung jag vänder mig. Jag tänker endast på att det
är för min bästa, ömmaste vän, som jag öppnar mitt hjärta;
och jag skulle vilja se honom lyckligare, segerrikare, mera
älskad av sina undersåtar och mera fruktad av sina fiender,
än någon dödlig någonsin varit.»
Naturligtvis fick Armfelt en massa avundsmän, och med
sin konung fick han dela den lotten att av politiska
motståndare bli utmålad värre, än han var. Den alltid
missnöjde Fersen går i sina memoarer så långt, att han icke ens
vill erkänna Armfelts yttre företräden utan påstår: »Baron
Armfelt var tjock om livet, utan hållning och behag.» Och hans
moraliska egenskaper utmålas sålunda: »Denne gunstling,
som med ett dåligt hjärta, en oförskämdhet utan allt återhåll
och en djup okunnighet förenade ett naturligt förstånd och
hela lågheten hos en smickrare, studerande alla sin herres
svagheter och tillägnande sig dem.»
Armfelt var dock icke den som tog avundsjukan tungt eller
blev bitter av förtalet. Säkert är också, att de obehag,
hovlivet medförde, vägde fjäderlätt mot den lycka det bragte
honom, då Hedvig de la Gardie, en av hovets
älskvärdaste damer, skänkte honom sitt hjärta. Hon blev honom
en god och trogen maka, för vilken han i sina brev blottat sitt
innersta väsen och tecknat sig oförbehållsamt sådan han var,
med sina fel och förtjänster. Hon blev hans livs goda genius.
Hon såg hans förvillelser med kärlekens ögon, och ingen av
de flyktigare förbindelser, han alltjämt knöt under sin
skiftesrika levnad, förmådde undantränga henne från den plats, hon
vunnit i hans hjärta. För hennes skull greps han emellanåt
av längtan att draga sig undan till en undangömd vrå på
landet. »Jag får stundom», skriver han, »en rasande lust att bliva
bonde. Om en sådan håller av sin hustru, så får han
åtminstone se henne, tala med henne om sin kärlek och endast leva
för henne. Vi däremot få icke betrakta vad Gud givit oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
