Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Äventyrspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gladde han sig och ville vara med. På hösten 1784 såg det
krigiskt ut mellan Holland och tyske kejsaren, som var
Katarinas bundsförvant. Tvärt var svenske konungen inbegripen
i underhandlingar om att hjälpa holländarne och drev på dem
efter bästa förmåga. Men till Gustavs stora missräkning
uppträdde Frankrike som medlare, och såväl Ludvig XVI
som hans utrikesminister varnade svenske konungen för att
lita för mycket på de sluga holländska affärsmännen. Det
retade Gustav, och med sorg fann han den franska regeringen
»för varje dag mera svag och egoistisk». Emellertid försökte
han på allt sätt pigga upp den. Bland annat skrev han ett
brev till konung Ludvig, vari han beklagade sig över sina
grannars hotfulla planer, vilka aldrig lämnade honom i ro. Nu
sökte de också tvinga honom in i en trippelallians med
Ryssland och Danmark. Han skulle dock aldrig finna sig däri.
Bleve han angripen, skulle han ej inskränka sig till defensiven
utan uppsöka själva källan till det onda. Och han antydde,
att Petersburg vore i dens våld, som behärskade havet. Slutet
på visan var naturligtvis, att det fattiga Sverige behövde
pengar, och det vore därför, som Hans Maj:t lyssnat till
Hollands anbud om subsidieförbund. — Kort därefter instruerade
Gustav sin minister i Paris, Staël, att för franska regeringen
framhålla fördelen av att Sverige bleve förstärkt med Norge.
Om så skedde, skulle Sverige kunna utsända en flotta, som i
förening med den franska skulle imponera t. o. m. på England.
Det visade sig snart, att franska regeringen bättre än den
svenska kände till det europeiska läget och holländarnes
verkliga planer. Tvisten mellan dem och kejsaren bilades
nämligen på fredlig väg på hösten 1785, och Gustav III stod där
med ännu en avkylande erfarenhet av livet.
Men då hade han redan varit ute på annat håll och gripit
efter en möjlighet att få vara med i storpolitiken. Det hade
inte behövts mer, än att Fredrik II i Preussen i ett brev till sitt
sändebud i Petersburg yttrade sig fördelaktigt om Gustav och
Sveriges dåvarande styrka. Så här hade hans ord fallit:
»Kejsarinnan gör orätt i att ringakta konungen av Sverige;
om han och jag ville, skulle vi kunna göra livet rätt surt för
henne.» Detta hade mottagaren av brevet berättat för svenska
sändebudet i Petersburg, som i sin tur glatt sin konung därmed.
I svenska regeringens nästa skrivelse till sin minister i Petersburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
