Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Det unga hovet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedhängande händer. De stackars hovfröknarna hade
aldrig känt sig sä olyckliga som under sin ängslan över att
kungen skulle märka, hur svårt de hade att hålla sig för
skratt över komedin. Tv de visste alltför väl, att den
kunglige herrn icke förstod sig på skämt — ej ens av damer.
Men den unga drottningens livsglädje förmådde ej länge
hålla stånd mot den iskyla, som slog emot henne från
hennes make. »Om han ändå ville låta bli att alltid vara
konung», utbrast den stackars kvinnan en gång inför en
förtrogen. Alltid tilltalade han henne med det kalla, ovänliga
»hon».
Hur betecknande är ej följande beskrivning av konungens
uppträdande under hans sex månader långa vistelse i Malmö
på vintern 1806—1807. Vi ha den från en ung man, som då
var anställd på landskansliet och sedan blev borgmästare
i staden: »Konungafamiljen förde i allmänhet ett indraget
levnadssätt, men hovetiketten iakttogs med den största
stränghet. Regelmässigt bevistade konungen vaktparaden
på stora torget, vilken ock för honom defilerade. Själv var
han alltid klädd à la Karl XII i åt livet sittande frack,
renskinnsbyxor och kraghandskar, kragstövlar med en liten
käpp i handen. Även under den strängaste vinter var denna
klädedräkt oförändrad. Aldrig tilltalade konungen någon
offentligen. Enskilda företräden gåvos aldrig. Var han drog
fram, blottades för honom alla huvuden. Uraktläts det
någon gång, gav friherre Toll en allvarsam befallning, att det
skulle ske. Konungen var allestädes på sin väg omgiven av
livdrabanter på alla sidor, såsom hade han blivit förd under bevakning.»
Det finns en rolig anekdot om hur styvt Gustav Adolf
höll på sin kungliga värdighet. En gång under de ensliga
promenader, som den unge fursten brukade göra i Hagaparken
tillsammans med sin förtrogne, överstekammarjunkaren
Fleming, utgöt han sig i melankoliska betraktelser
över sitt glädjelösa liv. Han grät, han vred sina händer och
gick då och då bort till ett träd och stödde huvudet mot
stammen. Under dessa uppträden hände det, att ordningen
mellan de bägge ynglingarna blev rubbad. Fleming, som
själv blivit upprörd, tänkte emellertid icke därpå. Men den,
som gjorde det, var den unge konungen själv. Han avbröt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
