- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
641

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kristinestad. Det var icke många av byns inbyggare, som vågade
stanna vid vägen och beskåda dem. Men vid inkörsporten
till en gård stod en gammal gumma så from med
sammanknäppta händer och neg. Och lika ofta, som hon neg,
frammumlade hon: »Jesus näpse dig, satan!» Det tog ryssarnes
hjärtan med storm, och gummans gård fick vara i fred.

Alkulla prästgård i Lappfjärd var en tid högkvarter för de
ryska generalerna, av vilka en del foro fram som rövare och
banditer. Den talrika prästgårdsfamiljen blev undanträngd
till en liten låg vindskammare, där de knappt hade plats nog
att ligga på golvet, medan gårdens kreatur och lösegendom var
prisgiven å de objudna gästerna. »Uthusen tjänade till
fängelse för dem av ortens befolkning, som av vilddjuren
misstänktes hysa ett fientligt tänkesätt; och den behandling, som
övergick de fångne, var oftast den mest upprörande», säger
kyrkoherdens son. »Några Närpesbor, olycklige genom sina
socknebors trohet och patriotism, blevo på blotta misstanken
om att hava deltagit i det s. k. upproret piskade till döds.
Deras småningom bortdöende ångestskri trängde upp till
vår vindskammares bävande invånare. Andra ställdes att
i timtal stå bakbundna med förbundna ögon och vänta att
bliva skjutne.» Kyrkoherden blev också misshandlad och
slagen av en ursinnig general, som levde i ett ständigt rus.

Finländarne få äntligen slåss.



Skulle då vanärans tid aldrig taga slut? Klingspors
generaladjutant, Gustav Löwenhielm,[1] var en både begåvad
och tapper officer, men han förmådde ingenting mot
överbefälhavarens passivitet. Men vid Pyhäjoki söder om
Brahestad inlät han sig slutligen på eget bevåg i strid med de
förföljande ryssarne. Det artade sig till en svensk seger,
då Klingspor gav order om reträtt. Under återtåget fick
Löwenhielm flere svåra blessyrer och föll i fiendens händer.
Han ger själv i ett brev till överbefälhavaren följande målande
skildring av dessa händelser: »Jag omringas: ett sabelhugg
i ansiktet och ett pikstygn i strupen jämte några andra
blessyrer komma mig att störta från hästen. Jag såras än ytterligare,

[1] Han var son till en av de av Kellgren besjungna »tre gracerna»,
Augusta Löwenhielm, född von Fersen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0643.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free