- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
733

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två hemlivets sångare - Anna Maria Lenngren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hushållerska»; men återkom den besökande på aftonen,
presenterade Lenngren den förmenta hushållerskan såsom
frun i huset. Och då kommerserådinnan märkte sin gästs
lätt förklarliga förlägenhet, inföll hon med skälmsk min:
»Åh, vi känna varandra förut!»

Tonen i det Lenngrenska hemmets sällskapsliv var glad
och spirituell. Men hade någon bjudit henne till sig, för att
hon skulle vara »vitter» och »intressant», så kunde hon på
purt trots bli rent omöjlig. Hela hennes jag uppreste sig
mot att vara kvick på beställning.

Ett omtyckt nöje hos fru Lenngren var att gissa charader.
Värdinnan var en mästare i att sätta ihop dem. Leopold
var isynnerhet road av detta slags gåtor, och för att sätta
hans skarpsinne på prov lade man an på att göra dem så
invecklade och svåra som möjligt. En afton, då skalden var
riktigt i tagen, sade värdinnan, att nu skulle hon ge honom
en charad, som var så svår, att han säkert icke kunde uttyda
den. Charaden lydde:

»Mitt första är kort.
Mitt andra är lätt.
Mitt hela är en smaklig rätt.»


Leopold upprepade charaden för sig själv gång på gång —
han funderade och funderade men utbrast slutligen otåligt:
»Nej, min bästa kommerserådinna, den är då alldeles
omöjlig att gissa. Där är ju ingenting, som man kan haka sig fast
vid!» — »Men så kan man haka det fast vid gaffeln», inföll
fru Lenngren, i det hon från sin tallrik tog ett stycke
»kortlätt» på gaffeln.

*     *
*



Mot sekelslutet höra vi från fru Lenngrens luta toner
klinga, som icke försports sedan hennes ungdomsår i det
herrnhutska hemmet. Hennes livsglada sinne stämdes till
allvar genom förlusten av en älskad fosterdotter. Det var
icke döden men vansinnets mörka makter, som togo henne
bort. Fostermodern gav uttryck åt vad hon kände i dikter
sådana som »En blick på graven», vars tre sista strofer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/7/0735.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free