Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid
- Överste Gustavsson och hans familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prinsen av Vasa.
Den landsflyktige konungens enda efterlevande son, prins
Gustav, kom till världen kort före sekelskiftet. Den lille
var ett klent barn, och »hans utveckling var», säger
Adlerbeth, »mycket senfärdig. Ännu vid två års ålder kunde han
mycket litet tala.» Som helt späd fick han engelska sjukan
och blev sned i kroppen. Esaias Tegnér, som under sommaren
1803 bodde vid Ulriksdal, omtalar i brev, att han »nästan
dageligen har den oskattbara lyckan att se de här varande
äller nådigaste kongl. barnen, varibland främst Sveriges
hopp. Skada blott att det skall halta så förbannat!»
Småningom växte dock prinsens lyte bort, och hans
själsförmögenheter utvecklades i raskare tempo. Men det vore
synd att säga, att den lille hade någon glad ungdomstid i ett
hem, där man brukade sitta »under tyst viskande, då
konungen, stel och rak, ej yttrade ett ord». T. o. m. när julklapparna
utdelades år 1805, berättar en av de närvarande, att
kronprinsen »var, såsom vid alla andra tillfällen, gråtfärdig, kall
och ledsam». »En ceremoniös etikett och representation
omgåvo beständigt den lille.» Han färdades i en vagn,
dragen av sex hästar — för mindre fick det aldrig gå av —
och han ensam satt där rätt fram med sin serafimerkraschan
på bröstet och det blå bandet över axeln, medan de
uppvaktande hovherrarne åkte baklänges. Men kanske njöt han
därav på samma sätt som en gång hans far i sin barndom.
Man har anledning att tro det, då man hör, att när den tioårige
gossen efter avsättningen fördes bort ur Sverige, bad han att
få behålla sin stora serafimerstjärna på bröstet. Man hade
heller inte hjärta att neka honom att få ha kvar sin leksak.
I främmande land växte emellertid »prinsen av Vasa» upp
till en ståtlig och spänstig yngling. Hans uppträdande var
manligt och flärdfritt, men genom sitt inbundna och
misstänksamma sätt verkade han frånstötande. Svenskar, som
sett honom i hans mannaålders dagar, ha också gjort den
iakttagelsen, att han »ärvt sin faders slutna, kärva väsen».
»Prinsens hållning var stel, och en viss slöhet fanns ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0067.html
