- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
366

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom hon kallas i hans diktning. Han beundrade hos henne
det skönaste ansikte i Norden, »skönast i synnerhet därföre,
att det återspeglar en skön själ», och han ägnade henne
bl. a. följande hyllning på vers:

»Det gives två slags skönhet, sköna Hilda!
En yttre — den kan konsten efterbilda,
en annan, inre, hjärtat mera kär;
den är av Gud: hans bästa dikt hon är,
en dikt, av änglar som av mänskor läsen,
och återskenet är hon av hans väsen.
Lycksalig du, som bägge två förent:
vad formen äger skönt, vad själen rent —
beundrad, kär för landet som för staden,
en lilja, men med himmelsk dagg på bladen.
Hur himlens dotter på sin fader brås!
Ja, du är lycklig du, — men stackars oss!»


Henne anförtrodde han i ett brev år 1836: »Ingenting gör
mig så lycklig som att se på det sköna, helst i sin högsta form,
nämligen den kvinnliga. Den har gjort mitt livs glädje men
också och ännu mera dess sorg: i det skönas tjänst har jag
levat, i det skönas tjänst vill jag dö. Vad jag där njutit, men
också vad jag där lidit, det vet ingen annan än Gud och mitt
ärriga hjärta ... Ett huvud som brinner och ett hjärta som
blöder — se där i två ord min levnadshistoria.»

Efter sina erotiska förvillelser kände skalden behov av en
ädel och upphöjd kvinnlighet, vid vilken ingen orenhet lådde.
Men tidtals övergingo skaldens känslor av dyrkan till
glödande passion även för det nya föremålet. Hilda Wijk var
dock, som hon skrev till sin skaldevän, »outsägligt lycklig» i
sitt äktenskap med sin begåvade, viljekraftige och sympatiske
man, »som hon älskade högst av alla på jorden, och som
förtjänade det», därför att han var »en man i ordets ädlaste
bemärkelse, i alla skiften densamme».[1]

Den kärlek, som var hennes lycka, kunde den eldigt
passionerade skalden dock icke anse som den högsta, som
livets lycksalighet. Denna låg — så försäkrade han henne —
i det slags kärlek, »som är rosenröd, tar hela människans
väsende i anspråk och ej räknar så noga, om han även skulle



[1] Olof Wijk å sin sida skrev kort före sin död om den kvinna, som då
i över tjugu år varit hans maka: »Finnas änglar på jorden, så är hon
en av dem.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free