Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sådant fall en plats skulle hållas i beredskap åt honom.
Men Runeberg svarade, att Finland var en fattig mor, som
behövde alla sina söner.
Hur äkta än Runeberg tecknat finska krigets hjältar,
kan det dock ej förnekas, att han varit benägen att
överskatta betydelsen av både dem och vissa av deras bragder,
att se hela kriget liksom i förstorad skala. Finska kriget var
ju i verkligheten icke ett krig, där »stridens massor välvdes
från trakt till trakt». Drabbningarna voro mest
skärmytslingar mellan småstyrkor, och en obeveklig vetenskaplig
forskning har obarmhärtigt ryckt härförarens gloria från
pannan på en sådan hjälte som Adlercreutz. I verklighetens
kalla dager framstår också en stor del av Finlands överklass
såsom behäftad med stora brister i fråga om trohet mot
fanan. Men skalden är ju en annan andas barn än den kritiskt
granskande historikern.
»Flickan satt vid bäckens strand,
tvådde sina fötter där.
Sjöng en fågel ovanför:
’Flicka, grumla bäcken ej,
himlen syns ej mer i den!’
Flickan slog sitt öga opp,
talade med tårad blick:
’Sörj ej över bäcken, du —
bäcken klarnar snart igen!
När du såg mig stå en gång
vid en ynglings sida här,
du till honom tala bort:
Grumla icke flickans själ;
aldrig skall den klarna sen,
aldrig spegla himlen mer!’»
»En gång, när i fromma, glada samtal
vid sitt middagsbord den gamle Luther
satt som vanligt bland förtrogna vänner,
talte en av dessa så med klagan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
