Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammaldags igenlagt bränneri, ligger karantänshuset i
stranden; fiskarbodarne taga vid; vid stora bryggan synes
handelsboden, längre upp bönehuset, grått, rätlinjigt, strävt;
och så en flock stugor, anpassade till villor med deras
glasverandor. Över utkiksberget ligger ett garnityr med röda
svinstior, och när utfodringen sker, skriker det, som om berget
låg i barnsnöd.»
Men det är denna fula ö, som Fagervik har att tacka för
sin vänhet, ty Skamsund ligger som en vågbrytare utanför
och skyddar för havets brottsjöar och de råa nordostvindarna.
Olikheten i naturen på Fagervik och Skamsund avspeglar
sig i folklynnet: »Fagervikarne syntes födda med ett
blidare öde än Skamsundarne; de voro också ljusare i sinnet,
älskade ett glas och en sång, muntra historier och samkväm.
På Skamsund däremot bodde folk av en mörkare art med
hårdare öden.» Där voro invånarne »delade i två partier,
som fejdade, bojkottade, spionerade, rapporterade. Tidtals
blev dock spänningen så stark, att striden upphörde av sig
själv; man gick och fruktade varandra, så att ingen vågade
lyfta tass; haten höllo varandra i jämvikt, så att ett dovt
lugn rådde till nästa utbrott.»
Sådan var nejden. Många sällsamma människoöden
fullbordades här, och om dem förtäljer skalden bl. a. i
»Karantänmästarens berättelser». Karantänmästaren är en
enstöring, vars tillvaro piggas upp av ideliga gräl med lotsarne
på ön. Och har han ett ögonblicks lugn från det hållet, så
är det hans hushållerska, som grälar i stället. De hade grälat
»i sjutton år, och hon hade en gång i veckan packat sina
saker för att gå». Karantänmästarens berättelser röra sig
om det outtömliga ämnet: kampen mellan man och kvinna.
I samma ögonblick, han blir kär i den sköna kvinnan, hatar
han henne, därför att han känner sig besegrad och hon
triumferar över segern. »Hon hade hans själ i sin klädningsficka,
kunde slänga den i floden eller rännsten, och därför hatade
han henne på samma gång.» Efter en scen av hat med därpå
följande försoning säger han: »I botten hata vi varandra,
därför att vi älska varandra. Vi frukta att förlora våra
personer genom kärlekens assimilerande makt, och därför måste
vi bryta ut oss ibland för att känna, att jag icke är du.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
