Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom in i döden. Inför hjältemodet och den stolta
pliktkänslan i den svenska folkandan, sådan denna kan bli, när
alla viljor spännas för en stor uppgift, böjer skalden i
ödmjukhet sitt huvud och utropar: »Älskat vare det folk,
som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför
världen», heter det i »Karolinerna». Så blir Sveriges folk i lika
hög grad som dess konung den tragiske hjälten i »Karolinerna».
I detta idealt heroiska drag på djupet av den svenska
folksjälen har Heidenstam ock funnit sitt eget rätta jag.
Innerst inne ägde han nog aldrig den naiva livsglädjen. Han
är en svårmodets son, en sådan natur som luttras och adlas
genom lidandet.
Vid hjältekonungens sida har Heidenstam skapat ett storslaget
galleri av svenska gestalter alltifrån trumslagarpojken,
soldaten och bonden till generalerna. Alla adlas de av hjältemod,
av tålig försakelse och en stillsam men gränslös kärlek
till fosterlandet. Ett gripande uttryck tar sig denna känsla
hos den karolin, som efter åratal av mödor och vandringar
mot hemmet finner frid i dödsögonblicket, därför att hans
händer äntligen få omfatta det kala, svenska skäret.
Oemotståndligt gripande äro ock novellerna om de fångna
karolinernas ångestfyllda längtan till det kära hem, som de
flesta av dem aldrig skulle få återse. Hur innerligt kärleken
till fosterlandet hos skalden själv är sammanvävd med
hemkänslan förstår man av de ord, han lägger i munnen på en
ung kornett i Tobolsk: »Hemma ... Inte sant, du har också
grubblat på det ordet», säger han till sin olyckskamrat. »Du
har gått och upprepat det stilla för dig själv ... hemma,
hemma! Det börjar med att barnet räknar spikarna och
kvisslorna i golvet ... Hemmet, ser du, det är något, som
begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd.
Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir
flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land ... och
utanför det landet förlorar till och med luften och vattnet
sin vederkvickande smak.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
