Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 PER DRAGER ÅTER UT I KRIGET.
Jo och Matti skyndade ned till stranden och sågo ge-
nast, att det rökte på icke mindre än tre ställen.
»Hvad kan nu vara & färde?» utbrast Jo. »Säg till
Pavo, Matti, att vi genast måste dit bort med båten.» Matti
fann Pavo betraktande det ovanliga skådespelet, och vid
hans sida stod Gretti. Så snart han fick sikte på sin vän,
ropade han till honom, att taga Per med sig och se efter
hvilka de voro, som på hos finnarna brukligt sätt påkallade
deras hjälp. » Att det är någon af de våra är gifvet, men
varen i alla händelser på eder vakt,» slutade han.
Några minuter därefter stodo männen beväpnade utanför
pörtet, där Gretti räckte dem en näfverkunt, som innehöll
något proviant. Det kan tyckas, att en färd på ett par
timmar icke fordrade något medfördt munförråd, men skogs-
boarna underlåta likafullt aldrig att medtaga sådant, ty de
veta, att mycket kan hända i skogen och på sjön, som man
icke kan förutse, samt att en kort resa kan blifva lång nog.
När männen begåfvo sig ned till båten, kom Jo fram
till dem. »Hvad tror du, Pavo, om det här?» frågade han
ifrigt. »Månne fienden är i landet?» — »Det ser ej så olikt
ut, Jo,» blef svaret. »Att det är en af de våra, som vill
hit så skyndsamt som möjligt är tydligt. Men om det är
för fiendens skull eller för något annat, är icke så godt att
säga. Se så» fortsatte han, då några lurstötar hördes uppe
i berget, »nu se Lissu och Valborg rökarna och vilja varna
oss. Gretti förmodar, att de kunna hafva något att betyda
för Lissu.»
»Äfven jag har tänkt på Tisken,» svarade Jo, »men
det är ej troligt, att han kommer åter. Men se på Matti
och Per, de fara så nära stranden och träden, att ingen skall
upptäcka dem; den som ligger och väntar på dem, blir nog
öfverraskad, då de plötsligen dyka upp framför honom.»
En timme efter männens bortgång hade nyfikenheten
samlat alla Västerskogens invånare på backen vid Pavos
pörte. Alla hade ögonen fästa på båten, som med rask
fart styrde emot finntorpet. Ännu var afståndet för långt,
för att man skulle kunna se huru många, som funnos i
farkosten, men man var viss om att ingen fara förelåg och
var därför lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
