- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
VII. Evangelium från en fångskrinda

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VII. Evangelium från en fångskrinda.

Ensam! För första gången i sitt liv erfor Jonas Olsson innebörden av detta begrepp. Ehuru Daniel, var honom helt olik till så väl lynnet som uppfattningen av livets allvarligare frågor, hade han ändock som ungdomsvän varit honom ett gärna sökt sällskap. Då därför de båda ynglingarna sida vid sida lämnade hemmet, skedde detta utan särdeles stor saknad, ty själva kamratskapet skulle ju skapa hemkänsla även på främmande mark. Men detta kamratskap hade nu fått ett hastigt slut. Dock, det hade slutat med heder för vår unge vän, Back Jonas Olsson, vilken härmed visat sig giva öppet erkännande åt den goda regeln: Hellre ensam än kamratskap på oärlig grund. Nog av, nu kände han ensamheten såsom aldrig förr. Varje steg han tog förde honom längre bort från hemmet, och på samma gång närmare de framtida öden, vilka, ehuru ännu okända, väntade honom. Dock, ensamheten skapade hos den unge mannen inga fruktans ord, icke ens någon hemlängtan. Han hade nu en gång beslutit att på allvar upptaga kampen för tillvaron, och han kunde börja den med obruten kraft, med obefläckad heder och framför allt med ett gott samvete, ännu mera tillfredsställt efter det manliga svar, han nyss gav på frestarens skändliga förslag. Han vandrade således sin väg fram med lätta steg. Naturens i dag så bilda anlete verkade även upplyftande på hans sinne. Ehuru ännu blott i slutet av februari, rådde riktig vårstämning. Himlen var högblå. Visserligen lågo ännu ansenliga drivor kvar på marken, men så mäktigt verkade solen strålar på dessa, att vattnet forsade i strömmar ned för varje sluttning.

Då Jonas fortsatt sin vandring närmare tre mil, började han känna sig både trött och hungrig. Den lösa snön under hans fötter hade ock gjort vandringen mödosam. Himlen hade blivit blekare och luften kändes kall; det led tydligen mot aftonen. Vår resande erfor en icke ringa tillfredsställelse, då han plötsligen såg sig komma rakt in i en by, där han hade gott hopp om att finna härbärge över natten. Då han kom byn närmare, märkte han, huru framför ett större vitrappat hus en skara människor stodo slutna i en tät hop, likasom omgivande något intressant föremål. I början trodde han, att där hölls auktion, och att människorna därav kallats tillsammans, men då han kom närmare, fann han, att så icke var förhållandet. Mitt i folkhopen stodo tvenne skrindor, förspända av var sin häst. Hästarna voro bundna och fodrade. I vardera skrindan sutto tvenne personer. Alla fyra voro fängslade med bojor om sina fötter, och en var t. o. m. belagd med handklovar, vilket förrådde, att han ansågs som en ovanligt farlig brottsling. Dennes sidokamrat var en äldre man i orsadräkt, vilken skilde sig från de övriga ännu mera genom den lugna frid, varav hans ansikte präglades. Medan de tre sutto nedhukade och med dyster uppsyn, hade den fjärde rest sig och var just i färd med att tala till de församlade, då Jonas inträffade och sällade sig till de övriga nyfikna, vilka kallats tillhopa vid underrättelsen om fångtransportens ankomst till byn.

»Ja, mina vänner», säger den ovanlige fången, »så förhåller det sig verkligen, det stundar en dag, då vi alla skola uppenbarade varda inför Kristi domstol, på det att var och en skall få efter som han handlat haver, evad det är gott eller ont. Därför vakna upp, du, som sover i dina synder. Vakna upp, innan det blir för sent! Kom ihåg, att syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus. », att Gud i sin stora barmhärtighet finge öppna allas edra ögon, att I måtten se frälsningens väg och lära känna honom, som är förseningen för våra synder men icke allenast för våra utan ock för hela världens.»

En god stund fortsatte mannen att på detta sitt okonstlade sätt föreställa de församlade vikten av snar uppgörelse med Gud om själens frälsning. Många av dessa tycktes ock djupt rörda av vad de hörde, och mer än en allvarlig suck trängde sig fram ur beklämda bröst. Jonas, som även lyssnat med stilla begrundande, hade så småningom trängt sig fram till slädarna, där hans uppmärksamhet genast fästes vid en ung flicka i orsadräkt, som stod lutad mot den skrinda, där den fängslade talaren stod. Lutad mot åkdonets ryggstöd hade hon hela tiden med sina stora mörka ögon sett än på talaren, än på hans åhörare. över det friska, fylliga ansiktet vilade ett drag av oskuldsfulla behag. Denna unga kvinna var Ingegärd Hansdotter och den predikande fången hennes far, Hans Mattsson. Detta har för övrigt läsaren med all säkerhet redan gissat.

Som den gamle kolaren förmodade, hade fångtransporten legat stilla över söndagen och först ett gott stycke fram på måndagen begivit sig av, men dessförinnan hade Ingegärd hunnit upp den och med fånggevaldigerns tillåtelse medföljt. Hennes ankomst hade varit en överraskning för fadern, men blev en odelat kär sådan, då han fick höra om den hjärtats förändring till tro och frid, som hon genomgått under resan. Vid Sveda gästgivargård, på vägen till, Falun, hade de nu stannat. Fånggevaldigern och hans kamrat, en fjärdingsman från övre Dalarne, hade gått in till gästgivaren för att rådpläga om husrum för sig och fångarna över natten. Under tiden passade Hans Mattsson tillfälle att vittna om synd och nåd för de många byinvånarna, som kommit tillstädes för att se det ovanliga sällskapet. Ingegärd vek icke en sekund från sin faders närhet. Många gånger hade hon hört honom tala på samma sätt till samlade åhörare, men aldrig hade hon förr erfarit en sådan tillfredsställelse över, att vid dylika tillfällen vara i hans närhet. Flera av de närvarande, i synnerhet bland de unge männen, hade fäst sina blickar mera vid henne än vid någon av fångarna, utan att hon låtit detta störa sig. Men då den unge leksandskarlens välbildade gestalt visade sig i hopen, fäste Ingegärd genast sina blickar på honom, och den, som givit akt på hennes ansikte i samma ögonblick, skulle tydligt ha sett, huru detta lystes upp av inre rörelse. På hans dräkt såg hon, att han kom uppifrån Siljans stränder, och denna uppenbarelse var som en hälsning från den härliga Siljansdalen, vilken plats utgjorde hela den värld, hon hittills skådat. Och samma var ju även förhållandet med Jonas. För första gången i sitt liv befann han sig avlägsnad från den obeskrivliga sjöns stränder, och att därför mitt i denna främmande trakt bland främmande människor möta den vackra orsaflickan med den vänliga blicken föreföll honom som en solglimt från den ljusa hembygden.

Blott några sekunder hade de hunnit se på varandra, då fånggevaldigern uppenbarade sig på trappan i sällskap ined sin kamrat, fjärdingsmannen, och gästgivaren. Fånggevaldigern var en reslig, grovlemmad karl med ett rödbrusigt ansikte och ett i övrigt oborstat yttre.

Besitta mig! utropade han, rev sig bakom örat och spottade, besitta mig, är inte Hans Mattsson mitt uppe i en aftonsång. Jo se, de där läsarna äro ändå ena svåringar; då man är ute och skjutsar dem, borde man placera en röd flagga bak i ryggstödet till varning, alldeles som när man far med krut... Vid mitt liv tog vi inte fast’en för han skulle hålla tungan, och nu är det andra gången, jag kommer på’n med, att han fuskar i prästämbetet... Den där gynnaren, han fått till kamrat i släden, var en lurifax mån I tro. Han har sig åtta år för postrån... Den luvern! Vi behövde sex man för att få handklovarna på’n, men pass på, om inte Hans ,Mattsson har fått bukt med’en i släden... Se på’n Sitter han inte och hänger huvud, som om han fått en smula samvetskval. Men nu, gott folk, upplösa vi den här aftonsången! Gå nu var och en till sitt! De här gökarna skola vi ta hand om här över natten.

-- Gök, det kan ni vara själv, herr fånggevaldiger, inföll en yngling bland de församlade.

-- Vad, din otvålade slyngel, vågar du smäda en konungens tjänsteman?

-- Nej, inföll en annan, inte ä’ han nå’n gök inte, men nog har han fått en tocken inne hos gästgivar’n, det slår inte fel!

-- Fördömda pack! skrek fånggevaldigern, medan han steg ned för trappan och tog några steg mot folkhopen, varvid det yngre manliga elementet av denna spred åt alla håll.

En äldre man bland dem, som icke låtit sig skrämma, yttrade då helt lugnt:

-- Hav överseende med ungdomen, herr fånggevaldiger, se, de tycka nog som vi alla, att det är både grymt och galet att lägga fotbojor på en person, som ser ut att i hela sitt liv icke ha gjort en mask något för när.

-- Kan så vara, svarade fånggevaldigern, nu något lugnad, men reglementet, herre, reglementet.

På förnyad uppmaning att skiljas, denna gång av gästgivaren själv, drogo de församlade långt bort. Tvenne personer, utom fångarna, stannade dock kvar, och dessa voro Jonas och Ingegärd.

Vad, Hans Mattsson, har son din också hunnit upp dig? sporde fångevaldigern, då han fick syn på den förre. -- Nej, skyndade sig Jonas att förklara, jag är resande från Leksand och tänkte att få stanna här på gästgivargården i natt. De senare orden uttalade han vänd till gästgivaren.

-- Det kan bero på det, min gosse, svarade denne. Låt mig se, för resten,... Nej, alla rummen äro upptagna, det går således icke. Jo, det vill, säga om du skulle vilja logera i samma rum som det här sällskapet -- han gjorde en handrörelse åt fångarna till -- så varför inte; du får åtminstone tak över huvudet.

-- Nå väl, jag ser precis ingen fara däruti. Får jag taga in tillsammans med dem, så gör jag det gärna, svarade ynglingen; och detta »gärna» var nog uppriktigt menat, men hade kanske sin förklaring i den förstulna blick, han i detsamma kastade på Ingegärd.

Och härvid blev det. Släpande sina rasslande kedjor efter sig, fördes fångarna in i ett stort halvmörkt rum, som svagt upplystes av en dålig tranlampa. En tarvlig förplägning bestods fångarna, varefter de lämnades ensamma. Fånggevaldigern och hans kamrat hade nog beslutat sig för att bevaka dem under natten, men skulle först sällskapa en stund med gästgivaren, av vilken de bjudits på kvällsmat. Men denna stund drog ut i timmar. De fyra fångarna hade satt sig eller rättare lagt sig i ett hörn av rummet för att intaga sin torftiga förtäring. På Hans Mattssons varma förord hade postrånaren fått sin ena hand frigjord ur kloven. Av de två andra fångarna var den ene en helt ung man, som häktats för knivskärning vid slagsmål, och den andre, en medelålders karl, var dömd för fjärde resan stöld.

Jonas och Ingegärd hade, såsom varande de enda medborgerliga fria sällskapet, strax känt sig dragna till varandra. De hade slagit sig ned i ett särskilt hörn av rummet, där Jonas fann sig övermåttan hugnad av att dela sin medhavda matsäck med Ingegärd. Så trohjärtat, som endast gamla världens dalfolk kunde det, berättade de för varandra om senaste dagars erfarenheter. Efter en stund drogo de sig dock bort till fångarna, bland vilka den outgrunlige Hans Mattsson öppnat ett samtal om Gud och hans hjärtelag mot syndare. Tillsammans utgjorde de sex innevarande en sällsam grupp, där de sutto i en ring på golvet; stolar funnos ej. Här voro dessa tre av frestaren bedragna och av rättvisans hand drabbade olycksbarn, och sida vid sida med dem tvenne ungdomar, ännu solande sig i oskuldens vår, samt den sjätte, klädd i en brottslings bojor, till, sitt hjärta och samvete oanklaglige Kristuslärjungen. Och denne var kanske den lyckligaste av dem alla, ty honom unnades den välsignelserika förmånen att lida för rättfärdighetens skull.

Den redlige mannen hade inför sina medfängslade på sitt vanliga förtroendeingivande sätt avgivit ett nytt vittnesbörd om frälsningens nödvändighet och möjlighet. De tre hade med sänkta huvuden lyssnat. Slutligen såg postrånaren upp. Med ett om djup syndakännedom vittnande uttryck i sitt ansikte yttrade han:

-- Ja, du är lycklig du, Hans Mattsson, och om det finnes någon Guds nåd, så nog har du fått erfara den, det bör hela världen kunna se. Men annorlunda är det med oss och i all synnerhet med mig. Finnes det på hela jorden någon större syndare än jag? Och så länge jag bär dessa insegel på min brottslighet, finnes ingen nåd för mig.

Detta tunga skuldmedvetande hos fången uppmuntrade Hans Mattsson, som nu med varmare känslor än förut fortsatte sitt tal om, att »där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer». Han hade en underbar kraft att måla Kristi försoning, och hans ord förfelade icke heller sitt ändamål. Stora tårar bröto sig fram ur fångarnas ögon och över deras kinder, och en och annan tår föll även ned på deras hårda bojor. Även i Jonas Olssons blickar glimmade tårar, men Ingegärds mörka ögon lyste av renaste fröjd. Postrånarens och hans olyckskamraters förhärdade sinnen upplöstes i den sanna ångerns tårar, och från deras innersta djup trängde sig halvkvävda suckar. Ynglingen, som dömts för knivskärning, grät som ett barn. Han hade ju aldrig förr varit i delo med rättvisan och skulle ej varit det nu heller, om ej ett olyckligt rus gjort honom ursinnig, så att han dragit kniv, då han händelsevis kommit i ordväxling med supkamrater.

-- Låt oss alla nedfalla inför den allsmäktige och bedja om misskund, föreslog Hans Mattsson -- och du Ingegärd, mitt barn, du, som så nyligen funnit din Frälsare, att ditt hjärta ännu sväller av glädje över din nyvunna frid, du skall bedja.

-- Ja, far, jag vill tacka och bedja, svarade dottern, och föll på sina knän. Jonas och alla fångarna följde hennes exempel. Ett doft rassel av bojorna hördes därvid, och detta ljud trängde säkerligen till den barmhärtige Gudens öra. Och Ingegärd bad, bad med en så hjärtesmältande trosvärma, att allas själar därav grepos. På Jonas gjorde den unga kvinnans bön ett särdeles djupt intryck. Där han låg, med ansiktet i sina händer, utgöt han sitt eget hjärta i stilla bön om nåd att kunna tro på sina synders förlåtelse.

Ännu en stund, sedan den sällsamma skaran åter satt sig i en ring på golvet, fortfor Hans Mattsson att tala livets sanningar till ljus och tröst för de botfärdiga. Till sist överenskom man dock att söka någon vila. De tre brottslingarna lade sig på bara golvet och insomnade så gott som med detsamma.

Jonas smög sig ut i gästgivargårdens stall efter ett par hästtäcken, av vilka han förmådde Ingegärd att reda en dräglig sovplats åt sig och sin far, och själv låg han snart i ett ensamt hörn med sin skinnväska under huvudet. Klockan var något över elva, då fånggevaldigern och hans kamrat beredde sig att gå in till fångarna, efter att ha tillbringat aftonen med muntert glam hos gästgivaren. Med ett ljus i handen trädde de in i rummet, där de funno hela sällskapet försänkt i djup slummer. De båda männen gingo fram och lyste på än den ena och än den andre av de sovande. Ingegärd sov på sin fars arm, medan hon lindat sin egen arm om hans hals. I postrånarens grova anlete syntes tydliga spår av tårar.

-- Hör du, bror. fjärdingsman, yttrade fånggevaldigern, vi bry oss icke om att sätta oss här. Jag gissar, att Hans Mattsson proppat så mycket läsardumheter i dem, innan de somnat, att de icke skulle kunna förmå sig att rymma, även om de kunde. Vi be gästgivaren skaffa oss en skaplig bädd i rummet här bredvid.

Denna anordning hade icke heller fjärdingsmannen något emot, och så blev det därvid.

Men redan tidigt nästa morgon, innan ännu dagens ljus vunnit herravälde över nattens skuggor, voro rättstjänarena åter på fötterna. Med icke så över sig milda stötar väcktes fångarna och tillsades, att resan skulle fortsättas. Utan att töva reste sig alla från sitt hårda läger. Ingegärd vaknade vid den minsta rörelse av fadern. Endast Jonas fortfor att sova.

Sedan alla fångarna gått ut och Ingegärd blivit ensam, tog hon lampan med det svaga skenet och gick bort till den sovande ynglingen. Hon böjde sig ned, lade lätt sin hand på hans hjässa och kallade honom vid namn. Han slog genast upp sina ögon.

-- Jonas, sade den unga flickan, vi resa nu, men jag ville gärna säga farväl åt, dig.

Då Jonas kände igen Ingegärd, reste han sig upp och fattade hennes hand mellan båda sina.

-- Du reser, Ingegärd, nå väl, tack för detta sammanträffande, jag fortsätter min vandring, så snart det blir full dager. Var månne våra vägar skola mötas härnäst?

_ Det står i vår Faders händer... men nu, adjö, Guds fred med dig!

-- Adjö, Ingegärd, tack!

Den unga kvinnan skyndade ut. Ynglingen satt ännu en stund och stirrade ut i det halvmörka rummet, nu så tomt och ödsligt, sedan hon lämnat det.

Endast med ansträngning förmådde han återkalla i minnet gårdagens skiftesrika händelser, men när så skett, trängde sig helt ofrivilligt en tacksamhetens suck upp till Gud ur hans bröst. Ett försök att åter insomna misslyckades, därtill trädde allt för många växlande bilder för hans inre syn.

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free