- Project Runeberg -  Kolarkojan vid Siljan /
IX. Efter tre år

(1898) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IX. Efter tre år.

Från kontorsbyggnaden invid St. Bergs herrgård sågs en välklädd, hurtig yngling komma gående ned emot en några stenkast därifrån belägen masugn. Vägen förde genom en vacker allé av små nätta björkar, i vilkas kronor fåglarna sjöngo sina glada drillar. Det var en afton kort före midsommar. Luften var så blid och mättad av mångfärgade rosors doft. En ljuv aftonfrid vilade över det täcka landskapet.

Efter en stunds vandring, varunder han tycktes njuta i fulla drag av de härliga omgivningarna, hade ynglingen nått den i en grönskande dal belägna masugnen, från vilken bolmande rökmassor drogo ut i rymden. Framför den sotiga ingången sutto några karlar, masugnsarbetare, och rökte sina pipor, allt medan de under muntert glam språkades vid. Ynglingen gick fram till karlarna, lyfte på mössan och frågade hövligt, om han kunde få träffa masmästar Antonsson.

-- Jo, det går för sig, svarade en av männen, tydligen den äldste av dem, det är just jag det. Hur skulle det vara för övrigt?

-- Jo, jag kommer från förvaltaren, han har lovat mig arbete i masugnen och har förständigat, att jag i detta ärende skulle anmäla mig hos masmästaren.

-- Jaså, jaha, hur är namnet?

-- Mitt namn är J. O. Backman. Jag har senast haft anställning vid Grängshammar och därförut vid Falu gruva.

-- Nå, det är ju bra, men naturligtvis blir det ingen början för Backman i kväll?

-- Nej, men i morgon är jag redo att börja. I afton har jag tänkt att gå omkring och bese omgivningarna.

-- Ja visst, och de duga att se, vill jag lova. Har herrn sett kammarjunkaren?

-- Nej, det har jag icke.

-- Jaså, han är i alla fall en präktig karl. Vid honom kan man språka som med en kamrat.

-- Det var intressant att höra; sådana herremän är utan tvivel de bästa. -- Har kammarjunkaren familj?

-- Ja, hustru och en dotter -- för att inte säga att de har två döttrar. Friherrinnan har en kammarjungfru, som hon är nästan lika betagen i som i sin egen dotter. Jäntan är orsakulla till börden och vacker som en dag; och herrn skall se, att hon fått stil på sig se’n hon kom hit.

-- Det ginge väl an, om det blott vore friherrinnan som vore betagen i henne, inföll nu en av de yngre karlarne.

-- Ja, det har du rätt i, Kalle, fortfor masmästaren, ty du har då varit som vänstervriden, se’n du råka’ te’ att få dra’ mangeln år henne ett par timmar här om dagen, men som du ser, så bränner du dina kol förgäves, min gosse.

-- Nå, än herrarna på kontoret då, ha de lyckats ett uns bättre, för allt vad de gått och smilat och sett gudsnådliga ut?

-- Nej, det har du förstås rätt i, Ingegärd är nästan oåtkomlig. Men likväl skall hon ha tillstått i förtroende för friherrinnan, att hon känner en uppifrån Siljansbygden, Back... Back--Jonas eller va’ han hette, som hennes hjärta skulle ha flammat litet smått för. Men hur sa’ jag? Ba... Back--Jonas -- hur, va’ det herrn hette?

-- Jag heter J. O. Backman, upprepade främlingen.

-- Ja visst, så var det -- jag hade så när --

-- Tack så mycket nu för i afton, avbröt den unge mannen och beredde sig att gå.

-- Jo, tack själv. -- Så hugga vi väl till i morgon bittida?

-- Jaha, jag hoppas vara tillstädes i tid.

Backman vände sig om och gick, och det var nog bäst, ty längre hade han nog ej kunnat dölja de känslor, som nu rörde sig med makt inom honom.

Denne J. O. Backman var, såsom läsaren naturligtvis redan tagit för givet, ingen annan än vår gamle vän, Back Jonas Olsson, som under vistelsen i Falun av gårdsnamnet bildat sig tillnamnet Backman och sedan dess tecknat sig J. O. Backman.

Jonas hade under den tid, han arbetade vid Falu gruva förvärvat sig anseende som en dugande och redbar arbetare. Dessutom hade han, allt sedan den afton, han tillbringade med fångarna i Sveda gästgivargård, njutit den frid, som kommer av en uppriktig tro på Gud såsom sin fader och frälsare.

Men han hade likaledes allt sedan dess i sitt minne bevarat bilden av den älskliga unga kvinna, som han vid samma tillfälle såg som en kär dotter vid en lidande faders sida. Han hade på omvägar fått veta att Ingegärd vistades någonstans i västra Bergslagen, hos en ansedd gruv- och masugnsägare, och han hade aldrig kunnat komma ifrån en längtan att uppsöka platsen.

Efter två och ett halvt års arbete vid Falu gruva och ett halvt år vid Grängshammar hade han nu kommit till St. Berg. Att få arbete här hade icke mött någon svårighet, då han kunnat förete de mest hedrande betyg från de platser, där han förut arbetat.

Hoppet om, att ännu en gång få se Ingegärd och därtill träffa henne, hade dessutom fått ökad styrka genom det korta samtal, han haft med karlarna vid masugnen.

Med lätta steg styrde vår man in i en närbelägen granskog, där han länge gick av och an, funderande, om han genast skulle gå upp till herrgården och efterfråga Ingegärd, eller om han borde dröja, tills de av någon tillfällighet råkades.

*

På den gamla vördnadsbjudande herrgårdens glasveranda satt friherrinnan Ståhlarm. Hon var en dam om föga mer än 40 år. Hon hade i det hela taget ett förnämt utseende, och ur hennes ögon lyste vänlighet och godhet. Hon syntes försjunken i stilla begrundande, där hon satt och med van hand skötte brodérnålen. Ur sitt begrundande väcktes hon först, då hennes femtonåriga dotters luftiga gestalt kom svävande ut på verandan.

-- Kära lilla mamma, mitt huvud, mitt huvud, klagade flickan och kastade sig till moderns bröst.

-- Ja, mammas egen lilla Astrid har hängt näsan för mycket över boken, det är alltsammans. Gå ut och tag dig en promenad i skogen, det skall göra ditt huvud gott, mitt barn. Det är så friskt och skönt i skogen. Men kom snart igen, så skall mamma ha någonting i ordning, som skall göra slut på huvudvärken.

Friherrinnan strök upp de guldgula lockarna ur barnets panna och kysste hennes tinning.

-- Se så, min duva, gå nu icke bara för långt bort!

Genom en allé av uråldriga lönnar promenerade den spensliga ljusklädda lilla älvan bort till den vackra parkliknande granskogen. Fåglarnas kvitter och den milda vindens stilla sus i trädens toppar verkade så välgörande på Astrid och lockade henne längre bort från herrgården, än hon från början hade tänkt sig. Hon började känna sig betydligt bättre i sitt huvud, och i glädjen häröver nästan svävade hon fram på den jämna, av fint barr beströdda stigen. Slutligen beslöt hon sig dock för att vända om mot hemmet. Knappast hade hon så gjort, förrän hon plötsligt stannade och kände sitt hjärta häftigt bulta.

En man med ett ruskigt utseende och klädd i trasor kom fram ur skogen med tydlig avsikt att närma sig henne. Hans mörka hår och skägg voro ytterst vanvårdade, och på huvudet bar han en slokig hatt med nedfällda brätten. Sådan stannade han framför den förskräckta flickan och yttrade med ett rått leende på sina läppar.

-- Se go’ afton, lilla fröken, det må väl icke vara någon brådska heller.

-- Jo, jag har bråttom hem, var så god och inte hindra mig, sade den unga kvinnan och försökte gå förbi.

-- Asch, det är ljust till midnatt nu för tiden. Nog hinner lilla mamsell hem alltid, låt oss slå oss ner och språka en stund.

-- Nej, jag vill icke språka med er, jag skall skynda mig hem, låt mig gå, säger jag! Flickan stampade i marken med sin lilla fot.

-- Oj, oj, fröken riktigt hjärtskrämmer mig, gäckades boven med samma ondskefulla leende i sina förvridna drag.

Han tvekade ett ögonblick, men tog därpå ett par steg närmare och slog sina armar om flickans veka liv, lyfte henne upp och bar henne in i skogen.

Högt gråtande och med ansträngande av all sin kraft försökte Astrid att göra sig fri från våldsverkaren, men hon förmådde naturligtvis föga mot hans råa styrka. Då nidingen burit sitt offer ungefär ett stenkast från stigen, slängde han henne ganska omilt ner i ljungen och skulle här ha begått det skändligaste dåd, om icke i rätta ögonblicket en tredje person uppträtt som den värnlösas, hämnare.

Det var Backman, som med sin ena hand grep våldsverkaren i nacken och med den andra tilldelade honom ett så våldsamt slag i huvudet att han sträcktes raklång till marken.

-- Skamlöse usling! Har du ej lärt dig sätta ihop tre bokstäver, du? Så skall jag lära dig det då. Vet h-u-t, eländige bov!

Våldsverkaren reste sig hastigt och betraktade hämnaren med en ilsken blick och ett ögonblick såg det nästan ut, som skulle han ha rusat på honom, men då han såg denne skälvande av vrede komma emot sig med krampaktigt knutna nävar, fann han för gott att draga sig långsamt bort, långsamt, som hade han för avsikt att icke låta det bli därvid.

Astrid låg kvar i ljungen, ännu vanmäktig av förskräckelse. Jonas Backman lyfte henne på starka armar upp. Med sin näsduk torkade han blod från hennes kritvita panna, där hon i sin förtvivlade kamp med boven hade fått en rispa.

Var ej längre förskräckt, lilla fröken, yttrade vänligt den unge mannen, ni är räddad från det där vilddjuret. Tillåt mig fråga, var ni har ert hem, ty jag ämnar ej lämna er, förrän jag ser er skyddad där.

Barnets stumma förskräckelse upplöstes nu i stilla gråt. Hennes luftiga gestalt skälvde ännu som ett löv, och hon förmådde på en god stund icke stå för sig själv.

-- Tack, tack, snyftade flickan, ni är så god, mamma och pappa skola tacka er så innerligt. Jag är dotter till kammarjunkar Ståhlarm på St. Berg.

Och medan hon fortfor att gråta, såsom endast ett tillintetgjort barn gråter, tog ynglingen henne på sina armar och bar henne genom den rika ljungen ut till stigen.

-- Gråt nu inte längre, lilla fröken, snart är ni hemma, och då är allt åter väl, tröstade räddaren.

-- Ni vill ju vara så god och följa mig ända hem? sporde flickan och såg med ett bedjande uttryck i sina tårfyllda ögon upp i ynglingens ansikte.

-- Ända hem, betonade denne. Stödjande sig vid räddarens arm kunde Astrid nu sakta vandra mot hemmet.

-- Då behöver jag icke känna mig rädd längre, fortfor hon förtröstansfullt.

-- Nej, icke det ringaste.

-- Vill ni också följa mig upp till pappa och mamma?

-- Det tål nog att tänka på det, lilla fröken. Jag är blott en simpel arbetare, som i dag antagits i arbete på er fars egendom.

Jonas såg sig ofta tillbaka, liksom fruktande, att nidingen kunde smyga sig efter mellan trädstammarna.

De hade nu hunnit så långt, att de sågo herrgårdsbyggnaden skymta fram mellan de omgivande lövverken, och Astrid skulle just i glädjen häröver lyfta sin hand och utropa: Se, där har jag mitt hem! då hennes räddare, träffad i huvudet av en stor vass sten, segnade sanslös ned vid hennes fötter.

Från ett gapande sår utgick en ström av blod, som färgade marken röd under den fallnes huvud. Nidingen hade således hämnats, och Astrid såg honom också fegt fly inåt skogen.

Den unga flickan gav först till, ett skri av förfäran, men tacksamhetens känslor mot den fallne gåvo henne åter sinnesnärvaro. Hon knäböjde och lyfte den slagnes huvud, lade sin näsduk därunder och berörde med en lätt smekning hans bleka panna, varefter hon ilade, så fort hennes skälvande ben tilläto det, fram emot sitt hem, där hennes moder, som genom ett fönster sett henne och genast märkt att något ovanligt var på färde, kom henne till mötes i allén. Astrid kastade sig i moderns famn, slingrade sina armar hårt om hennes hals och kunde på en lång stund icke få ett ord över sina läppar.

-- Min egen lilla älskling, vad har hänt? Du gör mamma så ängslig. Är du skadad på något sätt?

-- Nej, mamma, inte jag, men han, den snälle herrn! O, låt oss hjälpa honom!

-- O, han räddade mig från en förskräcklig karl, som annars skulle ha dödat mig, mamma!

Efter ännu några frågor och svar mellan moder och dotter hade den förra förstått allt.

Sven, ropade hon till en dräng, som var sysselsatt med att vattna några blomsterrabatter i närheten, skynda dig att taga ett par karlar med och bär hit en herre, som ligger avsvimmad strax bortom skogsgrinden, och du, Ingegärd -- hon vände sig till en ung, strålande flicka, som kommit ut och stod på trappan till verandan -- du måste göra i ordning ditt rum för hans räkning; vi ha för ögonblicket intet lämpligare än det. Ingegärd skyndade en trappa upp och befann sig kort därpå i sitt eget lilla, ytterst näpna rum, i vilket hon i en handvändning vidtog nödiga anstalter för den sjukes mottagande. Det dröjde ej heller länge, förrän ett buller i trappan tillkännagav, att karlarna kommo bärande honom. Ingegärd skyndade sig att slå upp dörren på vid gavel. Tre karlar buro den sjuke, vilken ej återkommit till medvetande. Friherrinnan följde själv efter, medförande ett helt litet medikamentsförråd, bestående av diverse salvor och medicinflaskor. Den goda damen utövade, allt sedan hon gjorde sitt inträde på St. Berg, själv en »barmhärtighetssysters» kall bland gårdens underhavande, och hon hade i detta fall vunnit en färdighet, som blev till välsignelsebringande användning för vår slagne hjälte.

Jonas nedlades på den mjuka bädden, varefter friherrinnan med lätt hand tvättade såret rent. Hon uttalade därvid sin glädje över, »att det inte var värre» och hoppades, att den sjuke nog »snart skulle komma sig igen». Såret överräcktes med en av helande salva trestruken linnelapp och förbands på det mest omsorgsfulla sätt. Ingegärd tjänade hela tiden som friherrinnans hjälpreda. I det bleka ansiktet med de slutna ögonen hade hon dock icke kunnat känna igen vännen från fordom. Men då friherrinnan fuktade hans panna med vatten och förde några droppar vin till hans torra läppar, slog Jonas upp sina ögon och började se sig omkring i rummet. Ingegärd bleknade och drog sig några steg tillbaka bortom den sjukes huvudgärd -- hon hade känt igen honom.

Med frågande blickar såg sig den uppvaknade omkring i det ljusa, trevliga rummet.

-- Hur är det, min vän, sporde den vänliga friherrinnan, det där var icke något slag att leka med, det vill jag lova.

-- Ingen fara med mig, svarade den sjuke -- men varför ligger jag här, är det icke morgon -- vad säger masmästaren om det här? Jag skulle ha varit i arbete klockan 6 -- men det var så rätt -- barnet, det vackra barnet -- jag måste upp, hon skall räddas ur hans klor, jag skall riva honom i stycken.

Han gjorde ett försök att resa sig upp, och en vredens låga brann i hans öga.

-- Stilla, min vän, stilla. Det barn, vars oskuld ni så manligt försvarat, är i gott förvar. Det är sämre med, er själv. Nidingen har hämnats, ni har fått ett allvarsamt sår i huvudet, men var blott stilla. Det är ej morgon, såsom ni tror, utan afton, och ni skall nu försöka vila. Jag går nu att möta min man, friherre Ståhlarm, som jag väntar hem vid den här tiden. Hoppas han, i morgon blir i tillfälle att tacka er för den stora tjänst, ni gjort oss.

Aftonens tilldragelser började nu framstå tydligare för den unge mannens medvetande, och om sin verkliga belägenhet fick han för övrigt en osökt påminnelse i den smärta i huvudet, som nu började göra sig kännbar.

-- Du, Ingegärd, fortfor friherrinnan, dröjer ännu en stund hos den sjuke.

Därpå lämnade den vänliga damen rummet.

Vid det han hörde Ingegärd nämnas, såg Jonas upp, och hans blickar sökte ivrigt väninnan från fordom. Ingegärd steg nu fram och satte sig på bäddens kant. Först nu möttes deras blickar i ömsesidigt igenkännande. Ingegärd var nu nitton år. Hon var ännu samma okonstlade väsen som förr. Lika fyllig, frisk och blomstrande var hon även. Men såväl anletsdrag som hållning förrådde dessutom en mognad själ, och en i den belevade familjens umgänge vunnen intelligens. Där hon nu satt vid den sjukes sida, var hon verkligen intagande i sin enkla, ljusblå klädning. Kring den ljusa, vältecknade pannan höjde sig en krans av det rika, svarta håret. Hennes fylliga kinder buro den friska rodnadens purpur, och på hennes läppar lekte den barnsliga oskuldens behag, då hon med sina mörka ögon betraktade denne Siljansdalens, sin hembygds, son, som så oförmodat funnit en fristad i hennes eget kärt vordna rum.

-- Ingegärd, började Jonas, sedan han känt sin hand tryckas mellan väninnans mjuka, varma händer, Ingegärd, jag visste, att du var här, jag har kommit för att se dig.

-- Och sedan resa, kanske?

-- Nej, jag är antagen i arbete vid kammarjunkarens masugnar. Jag stannar här.

-- Stannar! Du gör mig lycklig med denna underrättelse, Jonas. Var hjärtligt välkommen! Vi skola bli som tvenne syskon, barn av samma hembygd. -- Tro ej, att jag glömt Siljans stränder.

-- Icke heller jag, men jag har lika litet kunnat glömma dig, Ingegärd. Minns du vårt möte i gästgivargården?

--Ja, mer än väl..

-- Och huru du bad Gud för oss?

-- Ja även det. -- Ha kanske mina böner blivit hšrda?

-- Det ha de, du goda flicka. Sedan den aftonen har icke en dag gått förbi, då jag icke haft min största fröjd uti att bedja.

-- Gott, må detta hädanefter bli vår gemensamma fröjd -- men nu skall jag icke längre trötta dig. I morgon ses vi igen, och låt oss hoppas, att du då har återvunnit dina krafter. Till dess: god natt, sov gott!

Ingegärd reste sig och gick ut. Ynglingen blickade tankfull efter Siljansdalens dotter, därpå slöt han nöjd sina ögon i välbehövlig vila.

 



Project Runeberg, Fri Dec 14 19:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/siljan/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free