Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olofsdotter, men som kunde ta sådana karlatag och
dra de sirligaste krumelurer på hvita pappersark
med samma fem fingrar.
Jaså, det var han och Karl-Olof som tänkte
få de där lekaftnarna i gång. Alltid kunde en
väl gå dit och se, hvad det blef utaf — värre än så
var det ju inte!
Där hade en tid bortåt rådt högt
barometerstånd öfver Siljansdalen, med stilla värmebräddade
dagar utan luftning, på sin höjd en sakta suck emot
natten, när bygden, trött af lifsfruktens börda,
dignade i sömn. Nu tydde dock rymdens
tecken på omslag. Redan när kyrkfolket efter
högmässan ringlade ut genom tempelportarna, möttes
det af tunga, ojämna vindstötar, som hvirflade
strandnipornas torra flygsand likt molnstoder
framför sig, luggade och sleto i björkarnas långa
flätor. Upp öfver det kornblå fästet drefvo de första
stormfåglarna, gråa molntrasor, västanfjälls.
Efterhand skockade de sig och blefvo till valkiga bylten
öfver bergåsarnas nackar, murades allt högre upp
mot hvalfvets krympande himmelsflik. Mot
aftonen kom en sista hvinande körare och smetade
igen hålet, så att det blef skymning med ens. Några
minuter stod allt spändt och kvaft som i en
underjordisk krypta. Så bröt regnet löst, strilande och
rasslande.
Måndagen bjöd på dagsregn, tisdagen
likaså. Sten Stålfelt trafvade med dyster uppsyn fram
och åter i sina rum, kikade hundra gånger ut ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
