Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Martha få ett ögonblick för sig själfva midt
på marknadstorget. Ett underbart stycke
evighet inom nötskalet af en sekund, en ändlös bikt
i ett ord, en handtryckning, ett ögonkast — just
så som en allvis försyn plägar ordna det åt de
dåraktigaste bland dårar!
Den lilla upphöjningen framme vid
dansbanan har under tiden bestigits af Peros Jerker,
som på Stens begäran genast lägger fiolen till hakan
och drar till med en samlingslåt. Det är den
gamla Oxbergsmarschen från Mora, och de
egendomliga rytmerna med sin klang af vallhornslock
ur dunkla skogsdjup snärja med nästan mystisk
makt de spridda skarorna. Så springer också Sten
Stålfelt upp vid spelmannens sida, stråken
hejdas, och med några okonstlade ord hälsar han de
närvarande välkomna, ber dem vara glada och
tvångfria, dansa, leka och roa sig af hjärtans lust.
»Och nu, enligt gammal god sed, börjar vi med
en hederlig slängpolska, i hvilken alla tar del!»
På en gång falla stelhetens band, det försagda
sorlet sväller och stiger likt en rullande våg, skratt
klinga, stämmor kalla och svara. Dansbanan
fylles inom några ögonblick, och i tredubbla ringar
hvirflar polskan lös till tonerna från Peros Jerkers
skuttande stråke.
Sedan nu isen väl är bruten, går fortsättningen
som af sig själf. Efter polskan och en taktfast
gammal Leksandsvals försöker man sig på ett par
sånglekar, »Kom, kom, fager ungersven!» och »Vi
— 175 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
