Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. STATENS JÄRNVÄGARS MARKFÖRVÄRV 1906—1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha i de flesta fall kunnat lösas på överenskommelsens väg. Endast i ett
par fall har den uppkomna tvisten måst hänskjutas till domstol.
Det ena, som rörde Örebro—Krylbo-banan, uppkom före 1906 men avgjordes
först 1909. Tvisten gällde där, huruvida Örebro läns landsting på grund av sitt
åtagande att lämna ersättning för olägenheter av alla slag, som kunde anses
härflyta av det genom järnvägsanläggningens utförande orsakade intrång, även vore
förpliktat att gälda ersättning för husflyttningar, föranledda av samma anläggning,
oaktat detta icke var särskilt angivet i åtagandet.
Genom Kungl. Maj:ts dom den 12 oktober 1909 blev landstinget ålagt
ersättningsskyldighet jämväl i omtvistade hänseende.
Det andra fallet inträffade vid utförande av Bohusbanan å sträckan Uddevalla—
Tingstad, och tvisten avsåg skyldighet för Göteborgs och Bohusläns landsting att
i enlighet med sin utfästelse att upplåta mark till banbyggnaden för statens
järnvägars räkning inlösa ett område på ömse sidor om den viadukt, över vilken banan
var framdragen vid Tingstad. Det område, varpå järnvägsstyrelsen gjorde anspråk,
hade av Kungl. Maj:t förklarats erforderligt enligt den för ifrågavarande del av
banan fastställda plan. Området var behövligt för att skydda viadukten för skada
och förstörelse på grund av de eldfarliga anläggningar, som voro belägna på båda
sidor om viadukten.
Även denna tvistefråga avgjordes i sista instans till järnvägsstyrelsens förmån.
Men riksdagen medgav, efter framställning av Kungl. Maj:t, att landstinget icke
behövde fullgöra vad högsta domstolen ålagt landstinget utan i stället fick evalvera
denna förpliktelse i erläggande till statens järnvägar av ett kontant belopp.
Beträffande en av de under 25-årsperioden nytillkomna banorna,
nämligen sammanbindningsbanan Haparanda—finska gränsen, hava några
utfästelser av nu ifrågavarande slag ej avfordrats eller lämnats av
vederbörande landsting, då denna bana uteslutande tillgodosåg ett riksintresse.
Behövlig mark har i detta fall anskaffats genom statens järnvägars
försorg, och kostnaden har bestritts med av riksdagen beviljade medel.
Ett liknande förhållande beträffande markanskaffningen har även
förelegat å sträckan Gällivare—Porjus av inlandsbanan. Å denna sträcka
anlades samtidigt med utbyggande av Porjusfallen i Stora Luleälv, såsom
omnämnes på annat ställe i denna minnesskrift, ett »arbetsspår» för
möjliggörande av de för kraftstationsbygget nödvändiga transporterna. Mark,
erforderlig för detta spår, som färdigställdes år 1911, förvärvades av
staten genom expropriation, i den mån den var i enskild ägo. Och när sedan
nämnda arbetsspår kom att ingå som en del av den av riksdagen år 1916
beslutade inlandsbanan över Jokkmokk till Gällivare, ansågs det icke
kunna ifrågakomma att ålägga Norrbottens läns landsting att återgälda
statens kostnader för ifrågavarande markförvärv.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om den år 1914 beslutade anläggningen
av statsbanan Dagarn—Hultebo, därvid Ljusne—Woxna aktiebolag åtagit sig
kostnadsfri upplåtelse m. m. av den i bolagets ägo befintliga mark, som behövdes för
ifrågavarande bana, medan markförvärvet i övrigt och ersättningar för skada och
intrång genom järnvägsanläggningen å annan enskild mark gäldades av staten.
Angående de åtgärder, som vidtagits för förvärvande av den mark,
landsting respektive kommuner åtagit sig att upplåta, har man att skilja
mellan två olika fall: det ena, då markförvärvet ombesörjts av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
