Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verkstädernas betydelse och huvuduppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eldare). Nyrekryteringen inom denna kår uppgår för närvarande till cirka
50 à 60 man per år. Av denna personal kräves en omfattande allmän
maskinkunskap och minst ett och ett halvt års verkstadspraktik vid
statsbanornas egna reparationsverkstäder. Den fördel, som det innebär att i
egna verkstäder kunna följa blivande aspiranters tekniska skicklighet och
studera deras för yrket väsentliga egenskaper och personlighet i övrigt,
bör icke underskattas.
Det kan då möjligen ifrågasättas, huruvida icke samma synpunkter i
viss mån gälla även för nytillverkning av fordon. Här finnes det
emellertid åtskilliga skäl, som tala mot egna anläggningar. Viktigast är det
förhållandet, att den behövliga årliga nytillverkningen omfattar endast ett
fåtal stora enheter, medan reparationsarbetet består av ett stort antal
små enheter; skillnaden i karaktär mellan nytillverkning och
reparationer framgår av det förut gjorda påpekandet, att ett fordon under sin
30- à 40-åriga användningstid undergår revision vart tredje år eller oftare.
Även om nytillverkningen fördelade sig ungefär lika på varje särskilt år,
skulle de härför behövliga anläggningarna sannolikt icke kunna utvecklas
till ur driftekonomisk synpunkt önskvärd storlek. Utvecklingen i fråga
om de inom landet existerande privatföretagen på detta område tyder
ock härpå, i det dessa företag parallellt med lokomotiv- och
vagntillverkning upptagit fabrikation av omnibusar, spårvagnar, aeroplan och andra
liknande produkter, vilka för statsbanornas verksamhet skulle te sig helt
eller delvis främmande.
Härtill kommer emellertid ytterligare, att nyanskaffningen av flera skäl
icke lämpligen kan eller bör fördelas lika på varje särskilt år. Behovet
härav växlar starkt med konjunkturerna — vilket särskilt gäller om
godsvagnar — och med andra på trafiken inverkande förhållanden. Även om
det härvid förhölle sig så, att nyanskaffningsbehoven helt och hållet
sam-manfölle med konjunkturtopparna, vilket säkerligen icke är fallet, skulle
härav icke följa, att det ens vore lika ekonomiskt för statens järnvägar att
bedriva egen tillverkning som att låta beställa sin rullande materiel hos
privatindustrien (och alltså betala de med högkonjunkturen följande
topp-priserna). En förutsättning härför vore nämligen, att statsbanorna
under de ofrånkomliga lågkonjunkturerna ägde fullt samma möjligheter
som den privata industrien att anpassa sig efter förhållandena — genom
att upptaga nytillverkningar av mer eller mindre tillfällig natur eller
genom att, utan den extra kritik, som »statens» åtgärder gärna framkalla,
avskeda övertalig personal — och det är väl just på detta område som
statsdriftens främsta begränsning ligger.
Emellertid utföra verkstäderna vid sidan om arbetet på revision av den
rullande materielen rätt betydande nytillverkningsarbeten på andra
områden. Det gäller därvid sådana artiklar, av vilka statsbanorna hava ett
mycket regelbundet behov av nytillverkningar, såsom bro- och andra
plåtarbeten, spårväxlar, bleckslagerieffekter, smiden m. m. Dessa
arbeten, som huvudsakligen utföras vid verkstaden i Örebro, utgjorde år 1929
i kostnader cirka 20 procent av verkstädernas sammanlagda produktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
