Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höres så tydligt och högt i skogen, under det att den,
som ropar, sjelf gömmer sig hemlighetsfullt, hafva
denna gåfva, och man trodde att den, som första
gången hörer göken, kan af honom få veta huru många
år han ännu skall lefva. En böhmisk folksaga har
genom följande legend bildat sig en föreställning om
orsaken till fogelns beständiga oro och hans egenhet
att lägga sina ägg i andra foglars bo. Maria
Bebådelsedag firades så strängt på gamla tider, att till och
med foglarne måste hvila och icke införa något till
sina bon. Endast göken visade sig olydig och samlade
denna dag flitigare än förut. Derföre uttalade Herran
Jesus öfver honom den förbannelsen, att han derefter
icke mera skulle hafva någon ro, ja icke en gång ett
eget bo.
Den Tyska forntiden har förstått att hedra
hackspetten; folket betraktade honom såsom en väderleks-spåman
och isynnerhet såsom den, hvilken förutspådde
oväder. Det hårda klappandet med näbben påminte
om Thors hammare och den gröna hackspetten kallades
af landtfolket »hammarmannen» eller »timmermannen».
Den anglosachsiske hjelten Beowulf’s namn påminner
om huru högt fogeln värderades hos Anglosachserna;
ty »Beowulf» betyder bivarg, och detta är just
hackspetten. De gamla Romarne ansågo hackspetten för
en helig fogel, som förkunnade gudarnes vilja. Tillika
med vargen var också hackspetten helgad åt den
Romerska krigsguden Mars; ty under det att en varginna
gaf di åt krigsgudens båda söner Romulus och Remus
(Roms grundläggare), förde en hackspett barnen
närande brödsmulor i sin näbb.
I de Tyska folksagorna äro djuren merändels
förtrollade prinsar och prinsessor, barn och goda
menniskor, hvilkas förtrollning upphäfves genom andra goda
och ädla menniskor. I bröderna Grimm’s Barnsagor
är redan den första: »Grodkonungen och den hårde
Henrik» ett talande bevis på huru Tyskarnes folksaga
och folktro äfven i djurlifvets uppfattning bibehåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
