Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bara se den en sommars
morgon, då den ligger yrs
vaken under dimslöjan, för
att märka hur munter den
är. Den gäckas först en
stund, kryper sakta, sakta
fram ur det lätta omhöljet,
så trolskt vacker, att man
knappt kan känna igen
den, men så kastar den
med ett ryck af sig hela
täcket och ligger där blott
och bar och rosig och
glittrar i morgonljuset.
Men sjön nöjer sig ej
med detta lekfulla lif, han
snör ihop sig till ett smalt
SUnd, bryter sig fram ges Mårbacka, Selma Lagerlöfs egendom.
nom några sandkullar i
söder och söker upp ett nytt rike åt sig. Ett sådant finner han ock; han
blir större och väldigare, har bottenlösa djup att fylla och ett idogt lands
skap att pryda. Men nu blir äfven vattnet mörkare, stranden mindre
omväxlande, vindarna skarpare, hela karaktären strängare. En ståtlig
och härlig sjö är den. Många äro de fartyg och timmerfiottar, som
färdas där, sent får den tid att gå i vinterhvila, sällan förrän efter jul.
Ofta är den ock i vresigt lynne, den kan skumma hvit af vrede och
vräka omkull segelbåtar, men den kan också ligga i drömmande lugn
och afspegla himlen.
Men än längre ut i världen vill sjön färdas, fastän bergen bli allt
sträfvare och utrymmet allt trängre, ju längre ned den kommer, så att
den än en gång måste som ett smalt sund krypa fram mellan sands
stränder. Sedan breder han ut sig för tredje gången, men ej mer med
samma skönhet och väldighet.
Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går
i tidig vinterhvila. Alltjämt är han vacker, men han har mist ungs
domsyran och mannakraften — han är en sjö som alla andra. Med
två armar famlar han efter vägen till Vänern, och då den är funnen,
störtar han sig i ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med
en sista dånande bragd in i hvilan.
Lika lång som sjön är slätten; men man må tro, att den har vansks
ligt med att komma fram mellan sjöar och berg, alltifrån kitteldalen
vid sjöns norra ändpunkt, där den först vågar breda ut sig, och sedan
allt framgent, tills den segrande lägger sig till verklig hvila vid Väners
stranden. Det kan ju ej vara tal om annat, än att slätten helst skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
