| 37 |
Må våra Lärde, med inbördes strider,
ropa åt verlden hur galen den är:
Alla de vise från aflägsna tider
skratta och vinka och hviska så här:
Fåfängt mot dårskapens välde att skrika;
klokhetens barn, hören opp att predika
och låten Narren bli narr om han vill.
Tanten, som sextie vintrar fördrifvit,
ifrar mot Flickan, som jollrar och ler;
klagar hur flyktigt vårt tidehvarf blifvit,
sörjer de seder som äro ej mer.
Fåfängt mot dårskapens välde att skrika,
Vishetens Dotter! hör opp att predika
och låt den unga få le då hon kan.
Gubben, med anfall af gickt och podager,
yrkar på måttlighet bäst han förmår,
Forntidens dygder till eftersyn tager,
Samtidens undergång hotar och spår.
Fåfängt mot dårskapens välde att skrika,
Vishetens Son! O hör opp att predika:
ofta var
| 38 |
Vänner! vid glasen, som vinka fortroligt,
skulle vi tänka på dårarne? Nej,
njutom de flyende timmarne roligt:
Verlden kan tadlas men bättrar sig ej.
Fåfängt då vore att larma och skrika,
Klokhetens Barn! hören opp att predika,
och låten Narren bli narr om han vill.
[1].
[1] Första versen i denna visa är öfversatt efter
