Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England: Aubrey Beardsley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLAND.
kallar »religiös vidskepelse», deras konst visar i alla fall, att den
förre tydligt visste hvad sinnlig njutning var för något och att
den senare till fullo visste hvad religiösa erfarenheter vilja säga.
På ett sätt, som vida öfverträffar Rops, har Beardsley sjungit
en lofsång till synden, han har bättre än andra visat oss hvad
som ligger bakom ord sädana som Ögonens begärelse och köttets
begärelse. Det är att göra honom en otjänst att förneka denna
hans storhet.
Liksom Maria Magdalena var besatt af sju djäflar och
liksom de utdrefvos ur hennes fagra kropp, så har Beardsley säkert
känt sig befriad från mäktiga herrar, dä den heliga oljan i
sjukrummet i Mentone ströks på ögon. som syndat sä mycket.
De korta sex år, hans konstnärslif varade, led han af tanken
på den förestående döden. Han ritade med feber i blodet och
med den lungsjukes lifstörst.
Just därför att han så intensivt förstod hvad stilkänsla vill
säga, aktade han sig — sedan han väl öfvervunnit sitt
pre-rafaelitiska maner — for att göra historiska pasticher. Han gjorde
fantasirika teckningar i sin egen stil, där han på grundval af
irländska miniatyrslingor, af rokokogravyrer, af japanska träsnitt
skapade något som helt var hans. De framstående teckningarna
till Wildes Salome sluta sig mycket löst till texten liksom hans
illustrationer till Aristofanes’ Lysistrata, hvilka äro fria, ytterst
oanständiga fantasier, väckta af skådespelet, och dräkterna äro
fullkomligt godtyckliga, ibland slutande sig till 1890-talets former.
Kompositionen gör ofta intryck af att han tänkt sig det hela som
drömsyner, osammanhängande, vällustiga, utanför tid och rum.
Ofvan nämndes, att ej sällan ett drag af vanvett framlyser. Man
påminner sig Ernst Josephsons ritningar från sjukdomstiden med
de punkterade mönstren, med armar och ben ibland utdragna,
ibland begransade af dekorativt vackra men anatomiskt omöjliga
linier. Men i alla fall är nästan allt vackert och gifvet med
stor känslointensitet.
Helgonet fördjupar fordringarna pä det goda, dess antipod
fördjupar fordringarna pä det onda.
»Det är orätt att för mycket bry sig om kläder», heter det;
den lilla flickans hemliga stolthet att vara bättre klädd än kam-
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
