Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England: Aubrey Beardsley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUBREY BEARDSLEY.
Beardsley utropa: »Jag måste glädja mig åt något som ligger
öfver tiden, ehuru världen rädes för min glädje och ehuru den
i sin rähet ej förstär hvad jag vill säga.»
Har man råkat in i The Cave of Spleen, som Beardsley tecknat
i sina bilder till Popes The Rape of the Lock, in i de öfvermättas
helvete, där ynglingar och gummor likaväl som sköna unga
kvinnor tvina i obotlig leda, då längtar man efter underliga
saker för att fylla det gapande tomrummet i själen: efter
bedöfvande dofter, efter ackord som tala bättre än ord om
saligheter och afgrunder, där kropp och själ kunna mättas. Det är
detta Beardsley också vill säga med den underbart vackra
teckningen »The Wagnerites», där i hvitt och svart hvitaxlade damer
och skalliga judiska musikprofessorer låta den store tyskens
tonvågor välla öfver deras törstande sinnen och uttrycka själfva
urgrunden af den gamla keltiska sagan om Tristan och Isoide,
där erotisk och religiös extas genomtränga hvarandra (bild 413).
Ehuru fullt engelsk i sin konst hade Beardsley från första
början en liflig sympati för det franska, ej minst i litteraturen.
En hos honom ofta förekommande kvinnotyp var Gabrielle
Réjane. Han kunde tydligen ej se sig mätt pä detta ansikte,
som »Venus bestänkt med själfva extraktet af sin nektar».
Ett medeltida helgon har sagt, att »kvinnans kropp är af
eld». Yttrandet är alltför generellt. De flesta damer bestå af
helt andra element än elden. Men när man såg Réjane på hennes
glanstid, som inföll då Beardsley var i Paris, så förstod man,
att helgonet kunde ha rätt, och begrep hvarför detta något
oregelbundet formade ansikte, hvilket lika skönt speglade smärtan
som vällusten, förtrollade en konstnär, som hungrade efter det
utsökta. Många förargades öfver att Beardsley for mycket
framhöll det karikaturala. Kanske misstycka samma personer nu,
att han medtages bland de konstnärliga skämttecknarna? Den
åldrade elegant, som går öfver ängen för att vid parkens rand
melankoliskt läsa på monumentet »Et in Arcadia ego» och tillämpa
de bitterljufva orden på sig själf, har väl i alla fall sin komik
för andra, om han ocksä hälsas af ett smålöje, som är
sammansatt af subtilare ämnen än det i sin art mycket aktningsvärda
gapskrattet (bild 412).
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
