Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Till ingivelsens psykologi - 5. Ingivelsens ställning till det personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Han är ej han. I skaldens hjärta flammar
en skaparlåga, som han hänryckt ammar,
och i vars glöd hans eget jag förbrinner
i smärtsam vånda, som förlossning finner,
när gudaboren sång hans själ anammar.
Av allt, såväl av fröjd som dödlig smärta,
får skaparlågan näring i hans hjärta.
Med löjen och med tårar skalden gycklar,
och känslor, som han själv förnimma tyckes,
de äro blott till andras hjärtan nycklar,
varmed en skatt av fröjd och kval upplyckes.
Han är ej han, fast han ett skenliv hycklar,
intill den dag, han sig för döden biktar,
hans liv är gnistor blott av ord han diktar.
Denna karakteristik av skalden överensstämmer i viss
mån med de intryck Goethe gjorde på sin samtid.1
Emellertid har eftervärlden all anledning att vara tack-
sam, om Goethes karaktärskyla främjat hans levnads-
konst. Medveten om sin kallelse och med principfast
återhållsamhet förblev han i första rummet sina snill-
rika gåvors förvaltare. Den känsla och värme, man
hos honom i umgänget ofta saknade, gav han icke ut
som ett förgängligt gods, han samlade dem i sin dikt
och sparade dem så åt evigheten.
Jämförelsen med Tegnér skall jag spara till ett föl-
jande kapitel. Här vill jag blott förutskicka, att Teg-
nér på denna punkt mera framstår som människa än
som skald. Lika mycket på grund av blygsamhet
som på grund av en mängd ogynnsamma omständig-
heter vågade Tegnér själv aldrig eftersträva den fram-
skjutna ställning på parnassen, som samtid och efter-
1 Jmfr Bode. Se vidare det följande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
