Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XVIII. Berättelsen fortsättes av doktorn: Slutet på första dagens skärmytslingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, ja», svarade kaptenen rivande sig i huvudet, »och
även om vi aldrig så mycket knappa in på guds gåvor, är jag
rädd att vi då bli riktigt skarpbrassade.»
»Vad menar ni?» frågade jag.
»Det var stor skada, sir, att vi förlorade den där andra
lasten — det var vad jag menade», svarade kaptenen. »Vad
krut och kulor angår, är det ingen nöd. Men ransonerna äro
knappa, mycket knappa — ja så knappa, doktor Livesay,
att det kanske var så gott att bli av med den där
extramunnen.»
Och han pekade på den döde under flaggan.
Just i detsamma kom en kanonkula vinande högt över
blockhusets tak och föll tungt ned långt bakom oss i skogen.
»Åhå!» sade kaptenen. »Fyra på ni! Ni ha redan inte
mycket krut att öda bort, mina gossar.»
Vid andra försöket var siktet bättre, och kulan slog ned
inom inhägnaden och rev upp ett moln av sand men utan
att göra vidare skada.
»Kapten», sade mr Trelawney, »huset kan omöjligt ses
från fartyget, det måste vara flaggan man siktar på. Skulle
det inte vara klokast att ta ned den?»
»Stryka min flagg!» utropade kaptenen. »Nej, sir, det
skall inte vara jag, det!» Och jag tänker, att vi alla höllo
med honom; ty det var ej blott att tänka och känna som en
tapper, äkta sjöman, det var även klok politik, som visade
våra fiender, att vi föraktade deras kanonad.
Hela aftonen dundrade de på. Kula efter kula flög över
oss eller nådde icke fram eller rev upp sanden inom
inhägnaden; men de måste skjuta så högt, att kulan föll kraftlös
ned och begrovs i den mjuka sanden. Någon återstudsning
behövde vi icke frukta, och ehuru en kula slog in genom
blockhusets tak och ut genom golvet, blevo vi snart vana
vid den sortens grova lek, och den bekom oss icke mera än
ett vanligt bollspel.
»Det är ändå en god sak med allt det här», anmärkte
kaptenen — »skogen framför oss är sannolikt klar. Ebben
har varat en god stund, våra förråd äro kanske nu på det
torra. Vem vill gå och skaffa hit fläsket?»
Gray och Hunter kommo först fram. Väl beväpnade
smögo de sig bort från blockhuset, men det visade sig vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
