Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två skåningar i Lapplandsfjällen av herr O. F. Norman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess frostfriska renhet varje dag, när stadens grå
huskolonner håller en fastlåst inom sina solfattiga murar. Om man
ändå kunde fotografera i färger! Men det är bara ögats
känsliga näthinna, som förmår upptaga naturens vackraste
färgspel, och där förbleknar bilden tyvärr alltför snart.
I skymningen, två dagar senare, nå vi Dalovardo vaktstuga
vid Vindelälvens övre lopp, nära norska gränsen. Här finns
det egendomligt nog knappast någon snö. Bergen se kala och
dystra ut, men vilt är det gott om, ripa, hare och räv. Det
syns på spåren i snön.
Från Dalovardo följa vi älven ett par mil österut till
Vitnjulns vaktstuga. Detta är utan tvivel de mest genuina
vildmarker, vi någonsin haft nöjet göra bekantskap med, och vi
beklaga livligt, att solen inte vill visa sig. Dalen hade varit
storståtlig i solsken. På båda sidor resa sig nästan lodräta
fjällväggar. Över Gille Kramatj beskådar en örn sina
jaktmarker. Här skulle man ligga några veckor om sommaren,
klättra i bergen, fotografera, fiska och lapa solsken.
I vaktstugan blir det en gemytlig afton. Brasan flammar på
härden och sprider ett varmt, hemtrevligt sken i det enkla
rummet. Jolly lagar kolbullar till kaffet. Han har lärt sig det
nu. Kolbullar ha blivit vår speciella älsklingsrätt på den här
färden. Nu bränner han fingrarna ... aj . . .! Nej, han sa
ingenting fult! Kolbullen är all right, det är huvudsaken.
Vi ha beslutat att försöka komma uppför branterna och gå
över Björkfjällen till Adolfsström i två etapper. Klockan 8
starta vi. Snön är åter djup och lös, och vi svettas värre.
Efter tre timmars arbete äro vi nästan uppe. Då rutschar jag
oförmodat utför ett par tiotal meter, lyckas bromsa men
korsar skidorna och kan inte göra en rörelse utan att glida
vidare. Vänster skida vräker på vristen. Med staven lyckas jag
lossa bindslet och — himmelska makter — innan jag hinner
blinka, rusar skidan ifrån mig. Med snälltågsfart försvinner
den i djupet.
— Det mest vansinniga du kunde göra, ropar Jolly uppifrån.
Kanske har han rätt, men sannerligen jag vet, hur jag borde
burit mig åt. Kunde inte rätt gärna fortsätta att glida utför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
