Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Disputation - Disthen - Distingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådant fall, anses skyldig att sjelf försvara
densamma. I motsatt händelse tillhör försvaret præses, och
respondens upptager blott anmärkningarne. Förrän
afhandlingen får framställas offentligen, måste den
granskas af fakulteten, hvilken granskning
verkställes af den professor, hvars vetenskap ämnet
rörer, samt dekanus, som med sin påskrift
betygar att afhandlingen ej är förbjuden. Denna
fakulteternas föregående granskning är i
tryckfrihetslagen omtalad, såsom ett undantag från det
allmänna förbudet emot all censur. Efter
verkställd disputationsakt meddelar fakulteten, om
författaren det åstundar, betyg serskildt öfver
innehållet och serskildt öfver försvaret. Disputationer
brukas såsom lärdomsprof vid ansökningar till
akademiska lärareplatser; likväl står det sökanden
fritt, att ej disputera, ifall han anser sig förut
tillfyllest känd, genom sådana eller andra
lärdomsprof. Den som för ett så beskaffadt ändamål
utgifver en disputation, försvarar densamma alltid
såsom præses. Men dessutom äger en hvar
promoverad doktor eller magister, att ådagalägga
sin skicklighet genom disputationer, hvilka
sedan, försedda med fakultetens betyg, ej sakna
inflytelse vid befordringar inom det lärda
ståndet. Likväl medföra de ej något afgjordt
företräde. Vidare erhålla, för enahanda orsaker,
kandidater stundom Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd, att
såsom præsides få utgifva någon viss disputation.
Slutligen åligger det hvar och en, som önskar
erhålla någon akademisk grad, att tvenne gånger
disputera såsom respondens. Den förra kallas
disputation pro exercitio, för öfnings skull, den
senare disputation pro gradu, för graden. Emedan
vanligen præses och ej respondens då är
författare, hafva dessa båda disputationer förlorat allt
värde, såsom prof på den senares insigter; men
qvarstå ännu och kunna svårligen umbäras, såsom
det enda medel, att, utan stor ekonomisk förlust,
af trycket utgifva afhandlingar af strängare
vetenskapligt innehåll. Det Latinska språket begagnas
härvid ännu vanligtvis; likväl kommer det Svenska
efterhand mera i bruk, särdeles vid disputationer af
juridiskt, medicinskt och esthetiskt innehåll, och
äfven inom andra vetenskaper. Någon gång hafva
disputationer ägt rum på andra moderna språk.
Utom vid universitetet förekomma disputationer
äfven inför domkapitlen, såsom ett pastoral-examen
föregående prof. Men denna disputationsakt kan
äga rum vid universitetet, likasom Kongl. Maj:t
någon gång beviljat lärde män rättighet att
ersätta hela pastoral-examen med en akademisk
disputation. Vid prestmöten inom stiften bruka
disputationer tillika äga rum.
Disthen, cyaint, blå-talk, safirspat, talkschörl,
rhätizit, ett till slägtet silikater hörande mineral,
hvilket består hufvudsakligen af basisk kiselsyrad
lerjord och förekommer i urberg, kristalliseradt
med en sned rhomboedrisk prisma till grundform,
till färgen himmelsblått, mörkblått, grönt, gult,
gråaktigt eller hvitt, glasglänsande, genomskinligt
eller genomskinande, i brottet ojemnt, på kanterna
af qvartsens hårdhet, på ytan mindre hårdt.
Distingen i Upsala, en af Sveriges större
marknader, påminner genom sjelfva sitt namn om ett
märkvärdigt förhållande i Sveriges, likasom de
flesta bildade folks äldsta samhällskick. Den
härleder sig nemligen från ett nära sammanhang
emellan handeln och religionen. I folkens barndom gå
dessa begge bildningens befordringsmedel hand i
hand. Templen äro föreningspunkter för en
kringspridd menighet med enkla seder, och i följd
deraf blott ringa förbindelser inbördes. Der
menniskorna samlas uppstår ett utbyte på en gång af
tankar och af materiella behof. Templen blifva
handelsplatser och festerna marknader. Så har
det varit i Orienten, så äfven i Sverige och
Distingens namn är ett minne deraf. Ty likasom
marknaden ännu kallas Disting, så hette ett af de
stora offren i Upsala afgudatempel Disablot.
Namnet är taget af Disa, en hjeltinna, hvilken sagan
berömmer; men den historiska kritiken ej kan
erkänna. Dikten om henne hör till de äldsta
folksägner i Sverige. Häfden räknar henne icke ibland
Sveriges drottningar. Det förtäljes, att hon
varit en konungens rådsherres dotter, samt att hon,
genom de goda råd hon uppfann, räddat landet i
en svår hungersnöd. Beslut var fattadt på tinget,
att döda en del af folket, de gamla, orkeslösa,
för att rädda de andra ifrån hungersnöd. Då skall
Disa hafva sagt, att hon visste bättre råd, och
undrade, att icke mera klokhet funnits bland så
många. Konungen förelade henne då, att säga
hvad råd hon visste. För att pröfva hennes
skarpsinnighet och komma hennes djerfva tal på skam,
förelade han henne, att hon skulle infinna sig hos
honom; men icke till fots, ej heller till häst,
icke åkande, ej heller ridande, hvarken klädd
eller oklädd, ej inom år eller månad, ej på dag
och ej på natt, ej i ny och ej i nedan. Dessa
vilkor uppfyllde Disa på det sätt, att hon anlände
farande i en släda, med en bock, ledd vid
slädens sida, och ena benet hvilande i slädan, det
andra öfver bockens rygg. Sjelf var hon klädd i
ett nät. Sålunda utrustad for hon till konungen,
under solståndsdagarne, hvilka icke räknades till
någon viss bland årets månader, och hennes
ankomst skedde i sjelfva fullmånaden och under
skymningen midt emellan dag och natt. Disa sade
konungen sitt råd, hvilket var, att icke döda
folket; men att låta en del tåga bort till obebygda
nejder, hvarigenom rum och näring bereddes åt
de öfriga, utan någon skada. Rådet följdes.
Konungen prisade Disas klokhet och tog henne till
gemål; hennes vishet var vida berömd i landet.
Efter denna drottning skall namnet Distingen hafva
uppstått. Men skulle äfven sagan om drottning
Disa vara rent af diktad, så är dock visst, att
offret vid midvintern hette Disathing och Disablot,
och Disir kallades i allmänhet de skyddsgudinnor,
genier, på hvilka nordbon trodde. Vid detta
stora offer möttes folk från hela Svithiod. Det var
allsheriarthing, konungen satt till doms,
lagmännen förde folkets talan; man öfverlade om krig
och större företag; der träffades bekanta ifrån
skiljda orter. Dit kommo krämare, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
