Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finanser.
Fincke.
41)5
som en ärftlig förpaktare. Andra medel att
förvärfva inkomster försummades ej heller.
Konungen gjorde sig till arfvinge af de andliga
stiftelsernas redbarheter, samt af presters efterlemnade
egendom, deruti konungen tog biskoparnes gamla andel.
Allt detta, hvilket han förvärfvadt, stundom på
ett våldsamt och icke alltid rättvist sätt, höll han
vid god ordning och inrättade t. ex. kronans
jordeböcker. I afseende på skattläggningen införde
ban beskattning efter jordetalet, i stället för
efter mantalet, så att den som ägde mera betalade
också högre skatt, och ej, såsom förut, hvarje
fullsuten bonde lika. Den ordning han infört i
penningeverket bibehöll sig ej under hans söner.
Konung Erik XIV:s dyra hofhållning och
beständiga krig förtärde statens medel; konung Johan
var en dålig hushållare och under Sigismund
rådde en beständig oordning i landet, hvilken
hindrade all planmessig ledning af penningeverket. Carl
IX hade ärft sin fars hushällsanda; men hans
regering var kort och krigisk. Derpå följde de
stora härtågen till Polen och Tyskland under Gustaf
II Adolf, och dermed ingick ett nytt tidehvarf i
i Sveriges kameral- och finans-historia. Detta
tidehvarf inleddes genom tvenne nya förhållanden,
de ökade skatterna — en följd af kriget — och
kronogodsens öfverlåtande åt adeln genom köp,
förpantning och skänk. Nya bevillningar gjordes
för krigsbebofven och blefvo småningom
beständiga. Så uppkommo landtogsgärden,
boskapspen-ningarne, qvarntullen, lilla tullen och accisen. Alla
dessa nya skatter voro ej tillräckliga för
krigs-bchofven, oaktadt dryga tullinkomster drogos från
de Preussiska hamnarne. Sedan dessa 1635 gått
förlorade, börjades, af penningenöd, år 1638
kronogodsens försäljning, hvilken, i början en
nödfallsåtgärd, sedan blef ett samvetslöst slöseri.
Drottning Christina gjorde kronan fattig och konung
Carl X:s krig voro ej egnade att återställa
ordning och välmåga. Nu hade kronans inkomster
blifvit ett politiskt tvistefrö. Det var dervid, som
adelns och de ofrälse ståndens partier fästade sig,
och kronogodsens afgång från kronan, samt
nödvändigheten af en reduktion blef tidens
hufvud-fråga. Beslutad under Carl X verkställdes denna
reduktion, i större skala än från början var
ämnadt, under Carl XI. Reda i penningeverket
återkom, kronan blef rik; men, såsom ofta fallet
varit, då något stort blifvit utfördt i Sverige,
skedde detta på ett våldsamt, snart sagdt
revolutionärt sätt. Carl XI var mera en diktator än en
lagbunden konung, i gammal Svensk anda. I Carl
Xll:s band blef denna diktatur mera krigisk, först
segersäll, så djupt olycklig. Segrarne voro dyra
och nederlagen förstörde statens medel
fullkomligt. En våldsam despotism gjorde intrång i den
enskildta rörelsens frihet, bestämda priser
fore-skrefvos i handeln och myntet försämrades. En
kopparslant gällde, på befallning, lika med 1 d:lr
s:mt. Efter Carl XII:s död togo de regerande
ständerna penningeverket, likasom hela riket, under
sin vård, samt vanvårdade det ofta. Ifrån denna
tid berodde finanserna hufvudsakligen på statsver-
kets förhållande till banken. Inrättad år 1668 var
denna senare en vexel- och lånebank, hvilken först
långt senare började utgifva sedlar. Staten blef
dess gäldenär till föga fromma for banken. Ilela
frihetstidens historia är uppfylld af rikets ständers
ombytliga styrelsegrundsatser för banken. Gustaf
III realiserade bankosedlarne 1776, och hans son
fick göra om saken å nyo 1803. Nu mera och
mest genom myntbestämnings-lagen af 1830 och
den realisation, hvilken, beslutad sagde år, gick i
fullbordan 1834, är banken mera oberoende af
statsverket, och, ehuru likasom förut förvaltad af
ständerne allena, ställd under allmänhetens ögon.
Dess tillstånd fördöljes ej. — Statsverkets
inkomster bestå dels i ordinarie skatter och andra till
kronan inflytande medel, dels i bevillning. De
förra äro stående inkomster och kunna anses,
åtminstone en del af dem, såsom statens egendom,
samt kunna ej rimligtvis — ehuru motsatsen
visserligen blifvit yrkad — anses beroende af rikets
ständers afslag, så vida ej konungen dertill
samtycker. De senare kunna ändras eller upphäfvas
af ständerna, hvilka ej äga rätt att bevilja dem för
längre tid än från riksdag till riksdag. De
utgöra medel, som erfordras för statens behof,
utöfver de ordinarie tillgångarne. Ständernas rätt
att vägra skatter inskränker sig således till deras
magt att afslå bevillningen. Användandet af de
ordinarie medlen så väl som de behof, hvilka
bevillningen bör fylla, beror på ständernes
bedömmande. Konungen begär hvad han anser
erforderligt för staten; men ingen summa får användas
på annat sätt än ständerna bestämt. Uppbörden
besörjes af kronans tjenstemän och den högre
förvaltningen af tvenne embetsverk,
riksgälds-kontoret å ständernas och stats-kontoret å kronans
vägnar. För behandlingen af financiella
regerings-ärender finnes ett eget finans-departement.
Statens behof stiga beständigt och skulle
småningom blifva större än att de på något sätt kunde
fyllas, om ej detta stigande ägde rum under
vexelverkan med en tilltagande nationalförmögenhet. Nu
visar det sig, alt under det statsinkomsterna växa
har bevillningen kunnat betydligen minskas. Den
bestämdes vid 1809—10 årens riksdag till två
och en half miljon R:dr och vid 1844—45 årens
riksdag till 1,730,000 R:dr, oberäknadt tullafgifter
salu-accisen, stämplade pappersafgiften,
postmedlen och brännvinsbrännings-medlen. Hela
statsregleringen upptog anslag till ett belopp af 11,384,790
R:dr, utom serskildta på riksgälds-kontoret
anvisade anslag och lån till öfver 3,000,000 R:dr. De
ordinarie inkomsterna beräknades till 4,488,430
R:dr och bestå i de beständiga räntorna af
jorden, i tionde- och afrads-spannmålen, m. m.
Fincke, Ciustar, son till ståthållaren Gödrik
Nilsson Rangonen till Perno och Sonnäs, blef år
1542 slottslofven öfver Stockholms slott och
stad, år 1545 "lutinant" åt slottslofven Måns
Nilsson på Wiborg, högste befallningsman i
Finland under hertig Johans frånvaro och slagen
till riddare vid Erik XIV:s kröning, gubernator i
Finland, skickades år 1563 såsom sändebud till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
