Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
222 Högsta Bomitolen.
HØgsta Domstolen.
HOgsta Domstolen inrättades i följd af rådets
upphäfvande, efter antagandet af förenings- och
säkerhets-akten år 1789. Högsta doraaremagten
har från uråldrig tid varit ett kungligt prerogativ,
utöfvadt af konungen i egen person, särdeles på
allshärjartinget, sedermera på räfst- och
rättare-tingen, hvilka dock kunde hållas på konungens
vägnar af andra högt uppsatte män; slutligen af
konungen i rådet. En tid syntes rådet ämnadt att
från statskonselj förvandlas till en blott domstol.
Detta hade troligen blifvit följden om konung Carl
XII:s kansli-ordning af år 1713 fortfarit att
blifva gällande. Enligt denna skulle nemligen bela
regeringen utgå ifrån konungen, genom kansliet,
icke genom rådet. Men denna förordning
upphörde att åtlydas efter konungens död, och rådet blef
under frihetstiden både regering och domstol. Det
satt på två afdelningar, innefattande hvardera
hälften af rådsherrarne. Konungen hade två röster,
så väl i egenskap af domare, som i andra
rege-ringsärender. Gustaf III uppdrog, i 1772 års
regeringsform, domsrätten åt ett utskott af sju
rådsherrar, förbehållande konungen personligen blott
tvenne röster. I andra än domstolsärendet’ var
konungen, efter nyssnämnda regeringsform, ensam
beslutande. Före Carl XII:s död var allt detta
mindre noga bestämdt, och berodde mest på
personliga förhållanden emellan konungen och rådet.
Grundsatsen, att konungens domsrätt kan
uppdragas åt någon annan i hans stad och ställe, är
således gammal, ända från räfst- och rättare-tingens
tid, och dess vidare utbildning, alt konungen alls
icke får i egen person allena utöfva denna
myndighet, har förblifvit gällande ifrån frihetstiden till
våra dagar. Rådet utgjordes alltid af adelsmän;
men högsta domstolen, från år 1789, skulle
besättas med blandade frälse och ofrälse ledamöter,
enligt förenings- och säkerbets-akten. Då hüg3ta
domstolen, efter 1809 års statshvälfning,
bibehölls, blef antalet af ledamöter bestämdt till tolf,
hälften frälse och hälften ofrälse. Dervid har det
ock förblifvit, till dess all skillnad emellan frälse
och ofrälse ledamöter upphäfdes genom en
grundlagsförändring vid 1844 — 45 årens riksdag.
Denna förändring kan å ena sidan betraktas såsom en
eftergift af ridderskapet och adeln, då en
adelsman hädanefter kan dömmas pä högsta ort af idel
ofrälse; men det kan också anses såsom en lika
eftergift af de ofrälse stånden, hvilkas ledamöter
på samma sätt kunna dömmas af endast frälsemän.
Följden blir i alla händelser, att konungen äger
friare val vid besättande af de högsta
domare-platserna. Nu hvilar äfven till nästa riksdag ett
konungens förslag, att öka ledamöternes antal och
låta domstolen sitta på flere afdelningar. Utom
sjelfva domsrätten öfver dit bänskjutna mål, är
högsta domstolen äfven rådgifvare åt konungen vid
vissa ärender, dem ban i statsrådet ensam afgör.
Delta äger rum vid ansökningar om nåd i
brottmål, samt vid lagstiftnings-ärender. Konungens
framställningar till ständerne i sådana frågor
måste beledsagas af högsta domstolens utlåtande,
äfvensom detta bör inhemtas innan konungen beslu-
tar öfver förslag till lagförändringar, dem
ständerne framställt. Högsta domstolen afgör vidare
alla frågor om att bryta laga kraftvunnen dom
och om återställande af försuten tid, samt bar en
ganska stor magt i afseende på förklaringar af
lagens rätta mening. Dessa anses rätteligen for
en handling af lagstiftande magten, och borde
således tillhöra konungen och ständerne gemensamt;
men om en lagförklaring behöfves, medan
ständerne icke äro samlade, utfärdas den icke af
konungen, utan af högsta domstolen. En sådan
förklaring gäller såsom lag, till dess ständerne
pröfvat, godkändt eller ogillat densamma. I fall
ständerne icke göra anmärkning emot lagförklaringen,
så förblir den gällande, ehuru den i sådant fall
icke blifvit pröfvad af den ene statsmagten, och
den andra möjligen kan hafva blifvit öfverröslad
vid beslutet. Ty konungen äger icke heller i
detta fall mera än tvenne röster. Förslag har
uppstått, alt förändra detta stadgande om
lagförkla-ringarne, på ett för konungamagten fördelaktigt
sätt; men denna förändring har icke vunnit
ständemes bifall. Lika litet hafva ständerne velat
afskaffa konungens tvenne röster, eburu detta äfven
blifvit föreslaget af konungen. Orsaken bärtill
ligger i Svenska folkets monarkiska anda, hvilket
älskar att dömmas af sin konung personligen, och
ehuru detta i sjelfva verket icke sker, emedan
konungen kan underlåta alt begagna sina två
röster, så gifver dock blotta möjligbeten, att han
kan begagna dem, en ökad helgd inför allmänna
tänkesättet åt bögsla domstolens beslut. Dessa
utfärdas också i konungens namn, äfven då han
icke deltagit i målets afgörande. Men vid
lagförklaringar äger konungen icke rätt att nedlägga
sina röster. Högsta domstolens alla ledamöter
deltaga ej på en gäng i ärendernas behandling,
utan högsta antalet är sju och det minsta fyra,
hvilket senare antal dock endast är fullsuten rätt,
om alla fyra äro ense om beslutet. Högsta
domstolen är ansvarig inför riksrätt på anklagelse af
justitie-ombudsmannen eller justitie-kanslern; den
senare å konungens vägnar. Men en sådan
rättegång emot högsta domstolen för embetsfel får
anställas blott i det fall, att domstolen dömt så illa att
någon oskyldig kunnat förlora lif, egendom och
frihet genom dess vrånga dom. Dessutom kunna
också högst treone ledamöter afsättas genom
votering i den s. k. opinions-nämnden, hvilken
väljes af ständerne vid hvarje riksdag. Denna nämnd
äger att votera öfver den frågan, huruvida några
ledamöter af högsta domstolen böra, utan bevisliga
fel, skiljas från sitt embete. Det är således en
dom utan ransakning, utan försvar, utan bestämd
anklagelse. Nämnden får nemligen icke ingå i
någon pröfning af domstolens åtgärder, icke läsa
dess protokoller, ulau blott uttrycka, genom sluten
omröstning, ständernes förmenande. En sådan
inrättning kan lätt missbrukas till personlig förföljelse,
och konungen föreslog derföre vid 1823 års
riksdag dess upphäfvande. Ständerne ville dock ej
afskaffa den, emedan högsta domstolen i sådant fall
skulle blifva alltför oberoende, ej blott sjelfstän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
