Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landskrona»
Landsvägar.
tering af vilda träd, hvilken ledes af sin egen
direktion. Staden har egen kommendant, och
garnison af Wendes artilleri. I senare ären bar man
härstädes anlagdt ett skeppshvarf, hvarest både
nya skepp byggas och reparationer verkställas.
Marknader hållas i Juni och Oktober månader.
Handel drifves på in- och utländska orter. De
utgående varorna beslå i spannmål, timmer,
fiskvaror, jemte qvarnstenar, som brytas vid
Ringsjön i Hörs socken. Staden bar 317 hus och
tomter. Dess jordar utgöra tillsammans 1,723
tunnl., hvaraf bestrides mångfaldiga utgifter, dem
samhället i annat fall svårligen skulle mägta
fullgöra. Folkmängden, deribland garnisonen
inberäknad, uppgår till 3,2s2 personer.
Lamlskrona var en fästning, som Torkel
Knutsson, under sitt krigståg mot Ryssarne, anlade vid
Svartåns utlopp i Neva, i afsigt att skydda
Karelen mot den vilde fiendens härjningar. Straxt
efter Torkel Knutssons hemresa yppade sig
sjukdomar bland besättningen, hvilken lärer bestått af
endast 300 man, men hvaraf slutligen blott 20
återstodo, i stånd att bära vapen. Befälhafvaren
var en herr Sten. Denne väckte nu fråga, om man
ej borde skicka ett bud till Sverige att inberätta
tillståndet; men sådant afstyrktes under den
fromma, men enfaldiga förevändningen, att det vore
synd att dermed besvära marsken. Emellertid
beslöt man att försvara fästningen med denna ringa
styrka, i fall Ryssarne skulle göra ett anfall. Detta
uteblef ej heller länge. Ryssarne började med ett
låtsadt försök att uppdämma floden. Herr Sten
ryckte nn ut med sina friska soldater för att
rekognoscera, fann ingen fiende vid framryckandet,
men väl vid återtåget, då ban angreps af
Ryssarnes bakhåll. Likväl lyckades det honom alt slå
sig igenom, eburu ej utan förlust. Med de
öfver-blifne böll ban sig emellertid länge, ehuru fienden
ej lemnade honom någon ro, hvarken natt eller
dag. Omsider inträngde den i fästet och antände
husen. Sten ville gifva sig fången, men blef
nedhuggen, tillika med sin närmaste man, Harald
Anundsson. De sjuke mördades och endast några
få, hvilka försvarade sig i en källare, blefvo
skonade, hvarefter fästningen i grund förstördes och
Ryssarne bemtågade till Novgorod.
Landskrona gnrnisouskompaui. Se: Garnison.
Landskyld var ursprungligen en i matvaror af
vissa hemman utgående skatt till konungens
underhåll. Den blef sedan en allmän skatt, som
utbetalades in natura, utom i missväxtår, dä den fick
lösas med penningar. Den gäldas ännu; men med
det förändrade namnet jordeboksränla, under
hvilken benämning äfven sammanfattas en gammal
tillökt procent på land^ylden, eller den s. k.
lifstids-tagan, tredjeärstagan och landbodalern, m. m. Med
landskyld i inskränktare mening förslods det
arrende i korn, malt, smör, hudar och dylikt, som
erlades af åboen till egendomsherren, och hvilken
i vestra Sverige ännu är bibehållen på alla fordna
ecklesiastika hemman, äfven om åboerna pä dessa,
sedan längre tid tillbaka, förvärfvat sig sjelf
äganderätten dertill.
Landsort, på en ö i Södermanlands-skären,
kallad Öjan, och dess södra del, är en udde i
hafvet, och ett faststäldt inlopp i farvattnet till
Stockholm, 7 mil från Dalarö, och 17 1 mil sjövägen
från Stockholm. På denna udde är en af sten
uppbyggd öppen ansenlig stenkols-fyrbåk, försedd
med 5 stålspeglar, hvilken först uppsattes 1669 af
träd. Den utgör en god landkänning för sjöfarande,
hör till norra lotsdistriktet och Stockholms
fördelning. Inloppet har 12 till 14 famnars djup.
Landssed betyder sedvana, som genom sin
skälighet, långa tiders bruk och lagstiftarnes
stillatigande, vunnit laga kraft, hvarföre 11 §. 1 kap.
Rät-tegångs-halken stadgar, att landssed, som ej bar
oskäl med sig, må domaren äfven rätta sin dom
efter, der beskrifven lag ej finnes.
Landssekreterare kallas landshöfdingens närmast
underordnade man inom länsstyrelsen.
Landssekreteraren är den första på kansliet, föredrager
ärenderna, bestyrker genom sin underskrift
landshöfdingens kungörelser, har uppsigt öfver
expeditionerna, samt är, jemte landskamrerares sjelfskrifven
tjenstförrättande landshöfding, vid inträffande
ledig-bet eller i landshöfdingens frånvaro. Detta senare
gäller dock endast till dess Kongl. Maj:t
förordnat en vice landshöfding. Vid uppnådde 6ä
lefnadsår och efter omkring 40 års tjenstetid äger
landssekreteraren rätt till 1,200 R:dr B:ko årlig
pension.
Landsting kallades i Sveriges äldsta tider det ling,
der konungen med sina drottar fällde dom i sista
hand. Dit vände sig den, som klagade öfver
lagmannens utslag. Denna domstol fick sedan namn
af konungens räfsteting och rättareting.
Räfsteting kallades det med afseende på konungens rätt
att refva, d. ä. ransaka vigtiga mål, och
rättareting, emedan konungen der rättade domar, som
annorstädes blifvit fällde. Rättegångs-ordningen
var dock olika vid räfste- och rättare-tingen.
Alsberiarling var åter något annat, nemligen
stora folkförsamlingar, den tidens riksmöten, dit
folket samlade sig okalladt, firade stora
national-offer och rådplhgade om allmänna ärender,
krigståg och lagskipning. Hvad der beslöts var
oryggligt för både konung och folk, och dom som der
fälldes kunde icke ändras. Landsting var, under
Danska tiden, en öfver-rätt uti Skåne, och bölls
af öfver-domaren, hvilken, i äldre tider, ofta var
en af rikets råd; men i smärre härader vanligen
någon i landet besuten adelsman. Hit vädjades
både från härads- och stad>ratt, som kallades
"byting." Vid dessa sammankomster hyllades ock,
under öppen hiinmel, den nyvalde konungen. Ilär
höllos äfven allmänna sammankomster af landets
invånare, då angelägna äreoder öfverlades och
af-gjordes.
Landsvliitar anläggas och underhållas i Sverige
icke på statens utan på ortens invånares
gemensamma bekostnad. Väghållning är en af de
bördor, som hvila på den Svenska jorden, hvartill
kommer alt mången jordegendom är si belägen,
att den måste, åtminstone stycketals, underhälla
sin väg allena. Detta inträffar då ingen allmäD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
