Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafimer-orden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
538
gjttkrlg.
SJ Hkr ig.
ott lidet skeppsbrott och strandning vid Saltholmen,
de af besättningen, som lyckats rädda sina lif nr
vågorna, voro nära att omkomma af hunger och
elände. Sedermera, då upproret utbrustit i
Sverige, företog han flere sjöexpeditioner dit,
plundrade dervid, oaktadt skedd förlikning, sin egen
kust och idkade slutligen, fördrifven frän sina
riken, i 10 års tid, från 1438 till IH9, ett
nesligt sjöröfveri från Gottland, som han orättmätigt
behöll under sitt välde. Ett sjötåg, som Carl
Knutsson år tit? mot ön utrustade, slutade med Eriks
fördrifvande derifrån; men ön blef dock lagd
under Danmark. Likväl lyckades det Carl Knutsson
år 1452 att vid Windaström i Stockholms
skärgård besegra en D;>nsk eskader, som gjort anfall
på Stockholm, hvarefter Danskarne ändock på
återvägen brände VVestervik. År 1495 inbröto
Ryssarne, 80,000 man starka, i Finland, men blefvo
så väl detta som följande året tillbakaslagna af
riksföreståndaren Sten Stnre d. ä., som med en
flotta af 130 skepp kom öfver till Finland och
med tillhjelp af Svante Sture satte landet i
för-svarsständ. År 1511 föreföll träffningen vid
Bornholm, hvaruti en Svensk flotta af 9 skepp i
förening med 2H Lyheckska besegrade Danmarks och
Hollands förenade flottor. Men sedan Christian
Tyrann bekommit riket i sina bänder, hade ban för
sin egen säkerhet genast den omtänksamheten att
forstöra eller bortföra återstoden af Svenska
flottan. — Konung Gustaf I var ock såsom
riksföreståndare och i början af sin regering så alldeles
i saknad af alla hjelpmedel för ett sjökrig, att
ban år 1522 af Lybeckarne mot drvg |ega måste
hyra några skepp för att förmå det belägrade
Stockholm till att gifva sig; men genom nit och omtanka
för sjövapnet bragte ban det snart derhän, att ban
àr 1524 kunde hjelpa Lybeckarne att från
Gottland fördrifva den då i Östersjön herrskande
Severin Norrby, hvilken likväl vid detta tillfälle
spelade ön i Danskarnes händer; besegrade sedan
ännu en gång, nu i förening med Danskarne, samme
Norrby utanför ßlekiogska vallen (1526); tuktade,
i förening med Danska flottan, Lybeckarne under
Bornholm 1535, och skickade 20 år derefter mot
Rissarne en betydlig flotta för att försvara rikets
östra gräns, hvilket ock lyckades, så atl freden
med Ryssland redan år 155? åter kom lill stånd.
Svenska sjömagten, som sålunda redan under
Gustaf I vann betydlig förkofran och först genom
honom kan sägas ba kommit i regulier) skick, med
aflöning af staten, uppnådde sedan under hans
äldste son, Erik XIV, sin rätta glanspunkt. Erik
begagnade den först till att med tvenne
kryssningseskadrar skydda Revel och de orter i Lifland, som
underkastat sig Sveriges välde (1562), men förde
sedan under bela sin regering ett i det bela
lyckligt sjökrig mot Danmark och Lybeck, som på
flerahanda sätt ansågo sig af bonom förfördelade.
De utmärktaste hland anförarne i detta krig voro
Jakob Bagge, och efter det han i en träflning vid
Ölands norra udde mot de förenade Danska och
Lvbeckska flottorna år 1564 måst gifva sig
fän-gen, Clas Cbristersson Horn, som 3r 1566 mellan
Bornholm och Riigen efter en blodig slrid vann eo
betydlig seger öfver samma Bender. År 156? dog
denne tappre anförare af pesten, och konungens
olyckliga förhållanden till sina bröder hindrade
bonom ifrån att efter denna tid egna sin förra
uppmärksamhet åt flottans förkofran. Sedan efter
Johan III:s anlräde till regeringen Clas Fleming fått
högsta befälet till sjös och jemväl öfver
Danskarne vunnit några fördelar, afslöts dock 1570 eo
fred med Danmark, till följe hvaraf Estland åt
Danska kronan afstod*, och alla de från Danskarne
eröfrade skeppen återlemnades; L>beckarne
deremot skulle få skadestånd i penningar. Elt nytt
krig uppväxte deremot samma år med Ryssland,
som anfallit Revel; äfven nu var Clas Fleming
anförare för flottan, och lyckades alt i förening med
den tappre Pontus De la Gardie, som agerade från
landsidan, år 1581 fråntaga Ryssarne Narva och
bela Ingermanland. Detta krig, som efter Dågra
års stillestånd ånyo började och for öfrigt ej
företedde något märkvärdigt från sjösidan, fortfor
till konung Johans död, upplågade på nytt år 1607
och slutades ej varaktigt förrän 161? genom
freden i Stolbova, som fullkomligt slängde Ryssarna
från Östersjön. Under de efter Johans död
mellan hertig Carl och konung Sigismund uppkomna
misshälligheter, höll Fleming, som innehade
Finland, ständigt flottan konungen tillhanda, tilldess
efter Flemings död (1597) och sländernes
afsä-gelseförklaring mot Sigismund (1599), äfven
Finland af hertigen med våld intogs. För att
befästa sin magt, förde hertig Carl äfven sina vapen
till Estland och Lifland och belägrade Riga 1605;
men detta med omskiftande lycka förda krig
öfverlefde konung Carl och slöts först geoom
fördragen i StumsdorfF 1629 och 1635. I Carl IX:s
sista regeringsår utbrast nytt krig med Danmark,
som deri lyckades att få Kalmar i sitt våld och
jemväl förstörde det då nyanlagda Götheborg.
Följande året lyckades Danskarne att äfven i sina
bänder få Elfsborg, som år 1613, då fred slöts
i Knäröd, med en million måste återköpas af
Sverige. Dock erhöll Sverige genom denna fred
tullfrihet i Sundet. Gustaf Adolfs ärofulla fälttåg i
Tyskland var väl i det bela ett landtkrig; men då
efter skedd krigsförklaring mot Danmark år 164 4
Torstensson uppbrutit ifrån Mähren mot denna magt,
blef flottans bistånd i striden åter för Svenskarne
af största vigt. Tvenne blodiga sjödrabbningar
föreföllo nu: den ena under Clas Flemings befäl,
vid Femern, hvarvid konung Christian IV blef illa
sårad, och den andra, ännu mer afgörande,
under Carl Gustaf Wrangels befäl, som nu efterträdt
den i striden fallne Fleming, mellan Lungeland och
Laaland. En Holländsk, af en enskild man, Louis
De Geer, utrustad flotta om 30 skepp, bistod
Svenskarne i det senare slaget och bidrog till den
lyckliga utgången af denna sjöstrid, som i
förening med Torstenssons kraftiga manövrer till lands
följande året aftvang Danmark freden i
Brömsebro. Carl X:s mot Polen företagna krig åsyfiade
väl egentligen att komma i besittning af
Preussiska och Kurländska hamnarna, ett ändamål, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
