Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
StorbjUrn.
Storbritannien.
731
hand och guldring på fingret, såsom hederstecken
till deras herde- och läro-embete. Vid år 1113
blef Storbjörn biskop, och säges ban hafva
försummat ingenting, som af en påfvisk biskop
månde fordras, för att draga gods och gårdar under
biskopsbordet och domkyrkan. Om denna senares
fullbordan vinnlade ban sig med stor fiit; men
kunde dock icke komma dermed till slut, innan
döden år 1131 öfverraskade bonom. Han var den
förste biskop, som bade sitt säte i Skara, der ban
äfven dog; men bade tillika under sig Husaby och
Mildesbed, med flera andra gårdar.
Storbjflrn, hvilken äfven finnes benämnd
Stor-beriiim, blef 1308 väld till biskop i Strengnäs
och såsom sådan af påfven stadfäslad. Han
deltog uti Oera riksmöten och herredagar under den
oroliga tiden, då konung Birger kifvades med
sina bröder, och säges icke hafva försummat att
med råd och dåd styra allt till det bästa. Efter
hertigarnes ynkliga död i Nyköpings torn var ban,
tillika med biskop Carl i Linköping och biskop
Bengt i Skara, exekutor af deras testamente, och
i denna egenskap deltog ban i Magnus Erikssons
val 1319, hvarvid ban, jemte de andra
biskoparne och herrarne, underskref en stadga om rikets
rätt samt alla gamla privilegiers bestånd och kraft.
År 1330 förordnades han till uppsyningsman öfver
konung Magnus Erikssons lag och stadgar för
Nerike. Ar 1322 underskref ban det svar, som blef
gifvet Norske erkebiskopen Olof, hvilken påstod,
att hertig Eriks lik borde öfverföras till Norrige,
der bemälde hertig varit förmäld. Af andra
skrifter, der denne biskops namn finnes, kan man
sluta, att ban varit en myndig och ganska verksam
man, samt att ban i nära 35 år förestått stiftet
och varit konung Magnus Erikssons kansler med
beröm. Han afled påskafton 1343.
Storboda. Se: Rockhammar.
Storbritannien. Hela den Skandinaviska norden,
och således äfven Sverige, har med detta land baft
mångfaldig beröring, redan längre tillbaka, än
våra äldsta urkunder veta oinförmäla. Nyare
forn-forskare hafva med många skäl gjort troligt, hvad
redan äldre häfdatecknare antydt, att i urgamla
tider bosättningar skett af Skandinaviska folk pä
Sbetlands och de Orkadiska öarna, och att
Pik-terne, ett namnkunnigt forntida folk i Skottland,
härstammat från Skandinavien. Det språk, som
ännu talas i de Skottska s. k. Lågländerna, röjer
en mycket nära frändskap med de Skandinaviska
tungomålen. Detta och den lifliga skildring af
fornnordiska seder och bruk, man återfinner i
Os-sians sånger, i hvilka så ofta qvädes om det
skogrika Lochlin, samt om de många striderna mellan
Kaledoniens och Lochlins hjeltar, lägga vigt till
hvad ännu andra omständigheter göra sannolikt,
att förbindelser och färder, sä väl fredliga som
krigiska, mellan Skandinavien och de Britanniska
öarna från uråldriga tider ägt rum. De ständiga
härfärderna sedermera till Britannien, under
Anglo-sacbsernes långa strider med Britterne, och den
framgång, hvarmed ett sä stort land blifvit med
vapen eröfradt, bade äfven till följd att göra Skan-
dinaveme allt mera förtroliga med farvattnen i
dessa trakter, och att rigta deras båg dit. Under
vikingafärdernas period hemsöktes Storbritanniens
länder på elt förfärligt sätt. Skandinaviska
vikingar visade sig pä kusterna af England redan
omkring år 753, och plundrade då ön Thane).
Några och trettio år derefter i ßirtriks, konungens
af Weslsex. dagar, anlände till England en skara
af vikingar från norden. Konungens fogde gick
dem till mötes, lian blef dödad, och föll, säga
de Engelska krönikorna, bland de första offren af
de tusen sinom tusende, hvilka sedan stupade för
nordmännens svärd. Är 795 kommo andra
vikingar, som härjade Irland samt öarna derinvid. År
832 landsteg en bär af vikingar pä ön Sbepey i
Kentsbire, på sydöstra kusten af England. Sedan
de plundrat denna ö, kommo de med fem och
trettio skepp till utloppet af floden Carr i
Dorset-sbire, gingo i land, framforo grymrneiigen och
riktade sig med ett ansenligt byte. Då drog
Eg-bert, konungen i Westsex, en krigsmakt
tillsamman och boll med dem elt stort slag. Striden
varade bela dagen, manfallet var stort på ömse
sidor; men vikingarne behöllo segern. Hittills bade
blott små, spridda vikingaQottor visat sig i de
Britanniska farvattnen, likasom de endast velat
be-speja kusterna och inloppen, hvarföre ock endast
de närmaste kusttrakterna varit blottställda för
deras anfall; men efter är 836, säga de Engelska
krönikorna, utsände den allsmäktige Guden
svärmar af grymma hedniska folk, Danskar,
Norrve-ger, Göther och Svear m. fl., hvilka i nära
tvåhundra och trettio år förbärjade det syndiga
England, från den ena hafsstranden till den andra,
dödade menniskor och boskap, skonande hvarken
qvinnor eller barn. Det bålade icke att öfvervinna dem
på ett ställe, ty kort derefter visade sig ännu
större härar och flottor på andra. Drogo
Englands konungar att försvara rikets östra del, så
hunno de icke fram till fienden, innan budbärare
med bastande sleg skyndade efter dem, sägande:
"Hvart, o konung! drager du? Med en oräknelig
flotta hafva hedningarne landat pä södra kusten,
härja städer och byar, samt förgöra på sin väg
allt med eld och svärd." Och på samma gång
hördes lika budskap från vester och norr. Så
skildras af Engelske krönikeskrifvare i dessa tider
landets stora vända och nöd för de fruktansvärda
härskarorna frän norden. År 851 kom till
England en flotta af icke mindre än 350 skepp, då
intogos Canterbury och London, sedan anlände 866
dit en väldig här af Svear, Göther, Danskar och
Norrman. Flottan, den största som hittills
utlupit från norden, anfördes af 8 konungar och mera
än 20 jarlar. Då underknfvades nästan bela
England, der nordmännen spela herrar, ända till dess
den tappre konung Alfred 878 ändtligen vann
en afgörande seger öfver dem. Hela Skottland
blef Norrmännens byte, sedan de 874 vunnit elt
slorl slag, der 10,000 Skottar stupade, hvarvid
Skotlske konungen Konstantin äfven blef
tillfångatagen och halshuggen. När Sven Tveskägg af
Danmark 1013 eröfrade England, och under de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
