Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vargen.
Wargentin.
na vien, och förekommer du mot söder till och
med stundom i Skåne, samt i norr ända upp på
den snöbetäckta fjällryggen. Om sommaren håller
sig vargen inom Sverige i skogen, och börjar
fÖTst i November månad alt utflytta till mera
bebodda trakter, mest frän norr lill söder, eller från
nordvest mot sydost. Sedan Dalelfven tillfrusit,
skall man i öfra Gestrikland ej vara särdeles
besvärad af vargar, ty de begifva sig då flockvis
längre ned på slättbygden och vid hafskusten,
hvarest de, sedan hafvet tillfrusit, ofta göra
på-helsningar i skärgården, och vandra långt utåt
hafvet. Detta plägar mest ske i Februari månad,
och skälungame utgöra då deras dagliga föda.
Stundom, då isstycken under storm bryta löst från
den landfasta isen, drifva vargarne pä dessa ut till
sjös, löpa af och an under förfärligt tjut, då de
se sig utan räddning, och omkomma slutligen. Mot
våren draga de sig eljest tillbaka till skogarna, för
att der yngla. Mot slutet af Augusti och början
af September börja de åter visa sig i bebodda
trakter, och anfalla då mest småboskap. Om
sommaren träfl°Bs de vanligen ensamma, eller ock
modren med sina nngar; men om vintern slä de sig
ofta flockvis tillsammans, och ströfva omkring
efter rof. Farligast äro de, då de om vintern i
stark köld eller yrväder samla sig. i stort antal på
slätter eller tillfrusna sjöar. Särdeles mot
aftonen eller nattetid äro de då stundom så djerfva,
att de angripa hästen för slädan eller anfalla och
döda menniskor. Man bar dock anmärkt, att
vargarne i det södra Europa, under kalla och snöfulla
vintrar, äro långt djerfvare och farligare än bos
oss. I Gestrikland hände likväl under vintern
1820 — 1821, att 9 eller 10 barn och ungdora
blefvo ibjälbitna och uppätna af eo folkilsken varg,
som dessutom anföll och illa bet flera fullväxta
och starka personer, till dess ban ändtligen i April
månad fälldes af ett skott. Man tror, att denna
ovanligt djerfva varg under sin uppväxande tid
en längre tid hållits bunden, sedan kommit lös,
och, genom vanan att se menniskor på nära håll,
förlorat sin naturliga skygghet för dem. Hans
första rof var ett treårigt barn; men sedan blef han
allt djerfvare, och skydde slutligen icke för
någon. En gång tamda vargar äro således, när de
komma på fri fot, farligast af alla. Vargen är
eljest af naturen feg och lättskrämd, och endast
hunger och köld drifver bonom till en förtviflad
djerfhet. Hans lukt är fin, och han nppvädrar sitt
rof på ett betydligt afstånd. Skogens infödingar,
såsom renar, elgar, hjortar och rådjur, äfven
räfvar och gräflingar, samt smärre djur och foglar,
såsom barer, råttor, tjädrar och orrar, blifva alla
hans byte. Äro vargarne många, kunna de till
och med anfalla och besegra sjelfva björnen. På
betesmarkerna angripa de grisar, svin, får,
getter, kalfvar, kor och hästar, hvilka sistnämnde de
förstå att omringa och jaga i kärr, till dess de
der fastna, och uppätas då af vargarne flockvis.
Äfven hundar, som stå i band, blifva af dem ej
sällan nppätne. Detta djurs lätthet vållar ock, att
det på skarsnö lätt upphinner större djur, såsom
elg, hjort och rea, hvilka under loppet vid hvarje
steg sjunka ned i snöb. Upphunnet, är elt sådant
djur genast förloradt, ty vargen biter det i
strupen, och släpper det «j innan det störtar till
marken. Ilangrig, går vargen äfven pä åtel, och man
ser honom stundom uppgräfva lik ur
kyrkogår-darne. Honan går dräglig i 9 veckor, och
framföder i slutet af April eller början af Maj 5—6
svartaktiga blinda ungar. I de trakter, der hon
ynglar, gör ock vargen på boskapsdjur särdeles
skada. 1 10 dagar äro ungarne blinda, och
modren daggar dem i 6 — 8 veckor. Vargens
utrotande sker grundligast genom att uppsöka hans
lyor och döda ungarne, till hvilket ändamål alla
snär och bergsskrefvor med bundarnes tillhjelp
måste uppsökas. El jest fångas eller dödas vargar
med skallgång (se detta ord), varggård,
varggru-par, vargsaxar och på flera sätt. Hans skinn
nyttjas till muffar, pelsar o. s. v.
Wargentin» Heter Wilhelm, föddes d. 22
Sept. 1717 i Sunne pastorat i Jemtland, der hans
fader var kyrkoherde. Undervisad af honom och
i Frösö trivialskola, bade ban redan vid 14 års
ålder hunnit det mätt af kunskaper, att bans
lärare tillstyrkte hans försändande direkte till
universitetet, utan att genomgå den vanliga knrsen
vid gymnasium. Fadren ansåg det likväl för tidigt
att släppa gossen ut på egen band, hvarföre ban
skickades till Hernösand, vid hvars gymnasium ban
tillbragte Ivenne år, innan ban afgick till Upsala.
Både hans eget och hans faders syftemål var, att
ban här skulle bildas för.det andliga ståndet.
Honom sjelf ovetande bade likväl redan i barnaåren
bans sinne förberedls till en annan lefnadsbana. Vid
en total månförmörkelse, som inträffade d. 13 Febr.
1729, bade bans far, som icke var okunnig i
åtskilliga vetenskapsgrenar, och deribland äfven i
astronomien, fästat bans uppmärksamhet på detta
fenomen, och dervid sagt bonom, att sådana kuode
på förhand af den lärde beräknas, något som si
mycket intog och förvånade gossen, att intrycket
deraf aldrig förgick, utan förmådde honom alt
studera mathematiken, likväl endast i beräkoiog
att kunna bli en försvarlig matbeseos lektor i
Hernösand, tills vidare högsta målet för bans
ärelystnad. Då likväl denna syssla ännu icke var
ledig, och han under tiden sökt och erhållit en
filosofisk adjunktur, började bao efter band
öfvergifva tankan pä det andliga ståndet, och denna
tanka blef belt och bället verklighet, dä
vetenskaps-akademien, som länge fästat oppmärksambet
vid hans niatbematiska kunskaper, samt haos
skrifter ock forskningar i astronomien, år 1749 kallade
honom till sin sekreterare, efter den alltför tidigt
aflidne Elvius. Denna tjenst bestridde ban i 34
år, eller ända till sin död, d. 13 Dec. 1783.
Aldrig bar akademien så lång tid baft samme
sekreterare, och sällan, i fall ens någonsin, en, som
med mera nit egnat sig åt dess gagn, lifligare
omfattat allt, som kunde befordra det,
outtröttligare arbetat för allt, som rörde benne, och
särskildt hans uppdrag, samt på ett verksammare och
humanare sätt uppfyllt alla dermed förenade ilig*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
