- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Fjerde delen. T - Ö /
422

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebro möte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och kyrkoförfattning. 3:o Om kyrkoseder. I
afseende på Guds ords predikan erkände sig mötets
medlemmar vara af sina embeten förpligtade att
förkunna, utsprida och främja Guds ord: de ville
derföre se till, att det öfver hela riket i alla dess
kyrkor måtte rent och oförmängdt predikadt varda.
Biskoparne förbundo sig att hafva noga uppsigt
deröfver, att inom deras stift sockenpresterne, ”vid
äfventyr att annars mista sina gäll,” antingen
sjelfve predikade Guds rena ord, eller, om de
icke kunde det, låta det ske genom någon annan,
”som i skriften förståndig är.” Genom de sist
anförda orden uttalades tydligare, än i Westerås
skett, att endast i den Heliga Skrift vore Guds
ord till finnande. För att befordra skriftens
kännedom, borde dagligen vid rikets domkyrkor hållas
en lektion i den Heliga Skrift, ”med god och
rättsinnig uttydelse.” Denna bibelförklaring borde ock
besökas af landtpresterne, på det de måtte ”i Guds
ord lärde varda.” Äfven i domkyrkoskolorna skulle
dagligen vara en lektion i den Heliga Skrift. Vid
denna borde ock chorpresterne, ämnessvennerne
för presteståndet, infinna sig, helst om icke
dessutom för dem förelästes den Heliga Skrift;
domkyrkans tidegärd borde så inrättas, att de hade
dertill ledighet. Biskoparne skulle tillse, att för
djeknarne vore att tillgå nya testamentets böcker
på latin, och att till kyrkoprester i städerna
sattes lärde män, till hvilka kringboende prester
kunde vända sig, för att få undervisning i Guds
ord, och hvilka sjelfve äfven kunde kringresa på
landsbygden och predika i landsförsamlingarna. För
att bereda tillfälle till allmännare undervisning,
möjligen ock för att inverka på klosterfolket,
stadgades, att i städernas klosterkyrkor, der
sådana funnos, icke skulle predikas annat än
eftermiddagen, på det ingen måtte hindras att på
förmiddagen åhöra predikan i stadskyrkan. Presterne
förbjödos att ”inbördes beskria hvarandra af
predikstolen.” Den, som funne fel med den andres
predikan, borde enskildt gifva honom sin mening
tillkänna, för att ej åstadkomma förargelse bland
folket. Fader vår, Tron och Ave Maria borde i
hvarje predikan upprepas ”för ungt och enfaldigt
folks skull,” och Tio Guds bud en eller två
gånger i månaden, och alla predikanter borde på
samma sätt börja och sluta sina predikningar.
Andra afdelningen innehåller, i sju serskilda
stadganden, föreskrifter, som röra kyrkans tukt och
ordning. 1) Den första handlar om djeknarnes
sockengång, ett ämne, som ofta varit föremål för
stadganden vid Svenska kyrkomöten under
medeltiden. I Åbo stift var sockengången aflyst redan
år 1489, då presterskapet af domkapitlet
anmodades att uppbära hvad Guds vänner ville gifva,
hvilket sedan skulle af domkapitlet efter förskyllan
utdelas. Orsaken anfördes vara, att djeknarne,
genom långa resor på landet, försummade sina
studier, brukade mångahanda flärd bland allmogen,
samt predikade för enfaldiga menniskor osann och
oskälig aflat, eller öfvade andra olofliga ting. På
enahanda skäl hvilade det nu i Örebro fattade
beslutet, att djeknarne öfver hela riket icke skulle
tillåtas för länge insamla almosor på
landsbygden, på det de ej måtte sprida lögner bland
folket och öfva sjelfsvåld, samt att presterne, i de
socknar, dit de sändes, skulle anmodas hafva
uppsigt öfver dem. 2) Andra punkten lydde: ”Efter
påfvens lag förbjuder några leder i äktenskapet,
dem Gud icke förbjudit hafver, måge de der till
skickade äro, af redeliga orsaker derutinnan
dispensera; dock förvaradt att man undflyr
förargelse det bästa man kan.” Denna punkt var en
af de få uttryckliga protester emot papismen, som
ännu i Sverige blifvit i offentlig handling uttalade.
Af förhandlingarne i Westerås synes, att
dispensationsrätten var återgifven åt biskoparne och
domkapitlen; men att man icke beslöt ett
fullkomligt upphäfvande af påfvens lag, utan blott ett
dispenserande från den, var åter ett bevis på den
varsamhet, hvarmed man ville gå tillväga. 3) Då
man lossade bandet af förut gällande föreskrifter,
så tillades domkyrkornas penitentiarii rätt, att för
de felande sätta den plikt de ansågo nyttigast
vara: ”och måga de väl bruka någon skarphet
med dråpare och andre ogerningsmän, efter man
ser att verldsliga svärdet ligger nere, och icke
hafver sin gång som det borde,” heter det i
beslutet. 4) Klostren, som år 1527 blifvit, i
afseende på hushållning och yttre förvaltning ställda
under konungen, ställdes nu i andligt hänseende
under biskoparne. Munkarne, stadgades det, skulle
vara under biskopens lydno, isynnerhet i de
stycken, som tillhörde evangelii predikan. 5)
Helgedagarnas antal skulle af hvarje biskop i dess stift
inskränkas, efter som omständigheterna medgåfvo.
Skälet angifves vara, att helgedagarna voro flera,
än nödigt vore, gåfvo anledning till många
synder, samt voro skadliga för lekamlig bergning.
Man skulle dock behålla Vår Herres egna
högtider, Jungfru Marias, apostlarnes och det helgons
högtid, till hvars minne hvarje kyrka var helgad.
Slutligen bestämdes, att der flera sockenkyrkor
vore i samma stad, borde de ställas under en
kyrkoherde, och att biskoparne icke måtte utan
vigtig orsak utgifva tiggebref. Tredje afdelningen
handlar om kyrkoceremoniernas rätta förklaring.
Mötet ingick ej i undersökningar om bekännelsens
sanning, utan förutsatte, att det frigifna
bibelordet skulle medföra och gifva sanningens rätta
uttryck. Men det ville afhjelpa kyrkans närmast i
ögonen fallande brister, ville återföra den
gudstjenst, som bestod i utvärtes stadgar, till ett Guds
tillbedjande i andan och sanningen. De utvärtes
kyrkoseder, som nu funnos, och som uttryckte
fromhetens lif, skulle icke genast våldsamt
borttagas, de skulle deremot sjelfve gifva text för
sanningens predikan, till dess stadgad insigt tilläte
någon förändring. Denna del af mötesbeslutet
förtjenar att anföras i dess egna ord. Det heter:
”Efter mycken missbrukning och falsk mening
uppkommen är i de ceremonier, som man hafver
plägat, uppräkne vi här några af dem, och förklara
hvilken den rätta meningen är derutinnan. Först:
vigdt vatten hafves icke för den skuld, att det
skall borttaga synder, ty det gör Christi blod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 29 20:15:45 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/4/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free