Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i evig, stum olycka sutto de, ur stånd att lämna
hvarandra. Så sade Elsa:
— När kom detta?
Anders Johan stirrade framför sig, som sökte
han svaret på sina egna frågor, och trodde, att
hon, som satt framför honom, så vek och så stark,
så beslutsam och dock så rädd, skulle kunna hjälpa
honom. Men när hon teg och bara väntade på
hans ord, började han själf, så godt han kunde
och visste.
— När? sade han. När? Det har visst alltid
varit så, fast jag ingenting vetat. Jag har varit
gift en gång, och jag trodde, jag var färdig med
sådant. Men det här är annat. Det är som att
dö hvar dag och blifva lefvande igen för att plågas.
Aldrig trodde jag, att sådan plåga fanns till.
Och ur stånd att behärska sig längre, som
han var van, reste han sig upp, och i det han
pressade händerna mot hvarandra, nästan skrek han:
— Kan du inte? Kan du inte? Säg, att du
kan! Jag begär ingenting, bara, att du vill ta allt
mitt och göra med mig, hvad du vill.
Åter såg Elsa på honom, och i sin ångest
sade hon:
— Gud kan inte vilja, att du plågar mig så.
— Gud? upprepade Anders Johan tonlöst.
Gud!?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
