Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och ingen har det varit heller?
— Det är så länge sen nu, så det är nog
glömdt, svarade Kristin och bet ihop tänderna.
Då slutade frågorna, och Blacken gick vidare
med skjutsen genom skogen.
Till sist höll Janne stilla vid byvägen och sade:
— Nu är vi framme vid din väg. Min går
åt höger.
Då var det inte något annat för Kristin att
göra än stiga ur och tacka för skjutsen. Det gjorde
hon också. Men hon såg så olycklig och förvirrad
ut, där hon stod, att till och med Janne måste
se det. Och som om han plötsligt erinrat sig något,
hvilket han förut glömt, sade han betänksamt:
— Ja, det där andra får vi väl tala mera om,
när du kommer.
Därmed ryckte han i tömmarna och lät hästen
lunka vidare. Glad var Janne, att han sluppit säga
mer. Hela tiden hade han fruktat, att Kristin skulle
komma med fordringar, och då hade han väl fått
bita i det sura äpplet och låta lysa för dem med
detsamma. Ty det såg han, att Kristin var inte
en sådan flicka, som man låter gå. Men fick han
vänta, så var detta bättre, och Janne körde till byn
med godt mod och nöjd med sin tillvaro.
Men Kristin såg på skjutsen och bondens
skinnmössa, som försvunno bakom den snöiga talldungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
