Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. I skogarna kring polcirkeln. Jakter i Öfverkaliks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hufvudet. Och Heikki badade och Heikki följde med till
skogen, men jag kan inte neka till, att jag hela den dagen
aktade mig för att vända ryggen åt honom, ty det kunde ju
hända, att han finge ett nytt anfall af ett naturbarns oresonnerade
ilska. Emellertid märkte jag snart, att Heikki grundligt
skämdes öfver sin förseelse, och att han på allt sätt sökte
göra det framfarna godt och bra igen. Härifrån var steget
till tillgifvenhet ej synnerligen långt, och det gladde mig dagligen
att se, huru angelägen han var om att skaffa mig det
bästa skohö, som stod att uppdrifva i trakten, huru han tidigt
om morgnarna och sent om kvällarna fiskade foreller och små
feta bäcköringar, som han visste jag tyckte om — i flugmete
var karlen verkligen en öfverdängare — huru han i gårdarna
sökte leta reda på gamla husgerådsting åt mig och på tusen
olika sätt visade mig sin tillgifvenhet, som jag också förstod
att uppskatta. En gång fann han under arbetet i skogen ett
niogrenadt älghorn med ovanligt bred skofvel — det skulle
naturligtvis jag hafva, och jag fick inte betala honom ett öre
i hittelön. Det sista, jag hörde af honom, var i slutet af juli
1891, då han rätt öfver skogarna kom vandrande till Gellivare
för att innan min afresa till Stockholm, hvarom han hört
talas, förära mig några pärlor, som han fiskat i en älf.
Medan vi voro ute på arbete i skogen, sysslade hemma
uppassaren Anton Tiensuu med att ladda patroner, laga mat
och leta reda på gamla saker i gårdarna, hvarjämte han borde
söka få fatt på några roliga historier ur folk- eller jaktlifvet, som
han sedan hade att berätta för oss under den sena middagen.
I alla dessa hänseenden, som nog voro skäligen maktpåliggande,
förvärfvade han efterhand en viss skicklighet. Patronförrådet
var det aldrig någon drygsel med, och laddningen
skulle ske ordentligt samt med iakttagande af de af oss något
modifierade Sjögreenska proportionerna mellan krut- och
hagelskotten; matlagningen var dock kanske den mest betungande
för pojken. Först skulle fågeln plockas — urtagningen
ombesörjde vi alltid själfva med en afskuren kvistklyka
omedelbart efter anammandet — och sköljas, sedan förvällas
och stekas och förses med hyggligt afredd sås; vidare skulle
gröt eller välling eller ärtsoppa kokas och samvetsgrant omröras,
så att inte tillställningen blef vidbränd och fördärfvad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
