Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolpojksminnen - 2. »Mårtens gås»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår egen klassföreståndare, magister Albert
Jancke, var allmänt afhållen. Han var ännu ung,
icke fyrtio år, med ett gladt och välvilligt sätt
och mycket ännu af tjufpojke uti sig. Han kunde
ofta nog bryta af en lektion för att berätta några
anekdoter, hvilka kommo pojkarna att storflina.
Han kunde också ibland, och det var mindre
rätt, högt klandra en elev för något fel eller lyte
särskildt för honom betecknande, och för att
åskådliggöra det tydligare uppritade han det
ifrågavarande föremålet med krita på svarta taflan,
till allmän fägnad.
Min vän Johan Pegel var ofta utsatt för hans
porträtteringsskicklighet. Pegel var nämligen föga
mån om sitt yttre. Det stripiga, röda håret var
ständigt okammadt och oklippt och naglarna
fingo växa ohäjdadt och voro ofta svarta och
smutsiga. Rätt som det var tog Jancke
kritstycket och ropade: »Gossar! Ni ha ju hört
talas om »Snuskpelle»? Vill ni se huru han såg
ut?» — Och med några raska drag ritade läraren
upp den stackars Pegels olyckliga figur med
förvånande träffsäkerhet. »Nå ser ni, hvem det är?»
ropade läraren när porträttet var färdigt.
»Det är Pegel! Det är Pegel! ’Snuskpelle!’»
ljöd det i korus.
Men stackars Pegel var så van vid skämtet,
att det ej bekom honom mycket. Skulle det
vara ett ambitionsstraff, så var det förfeladt.
Hans föräldrahem var allt för olikt de andra
gossarnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
