Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolpojksminnen - 2. »Mårtens gås»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdaler insamlade. Man låg efter pappa och mamma
hemma, ska’ jag säga, för att få så mycket som
möjligt — allra minst en sedelriksdaler. Om de
där hemma icke hade råd att äta gås, det gjorde
detsamma, endast magistern fick.
När så kassan befanns tillräcklig och mer
än tillräcklig, utsågs en deputation, som fick det
viktiga uppdraget att uppköpa de ädla fjäderfäen.
Deputationen utgjordes af Rouget de S:t
Hermine, Erik Bourghardt och mig, och i känslan
af det viktiga ansvaret begåfvo vi oss ett par
dagar före den stora dagen ned till Munkbron,
där kapitoliiräddarnes ättlingar höllo ett
förfärligt stimm i förkänslan af ett sorgligt slut. Vi
började vår rond mellan burarna, men vi hade
kommit öfverens om att hålla oss mycket kritiska
och kalla, såsom sannskyldiga köpmän, och icke
tillstädja någon öfverrumpling. Snart blefvo vi
attackerade af några manhaftiga fruar, af dessa
Munkbrons härskarinnor, hvilka i alla tider varit
sig ganska lika. Troligen anade de vårt ärende.
»Ska’ småherrarna kanske ha en gås åt sin
magister? Kom hit då och se på mina, små
sockergryn! Stora, feta som grisar, mina änglar!
Och kosta bara fem riksdaler! Ska’ det vara?»
Vi sågo på hvarandra. »Ånej, inte ännu,»
sade Rouget, »vi ska allt se oss omkring.» — Och
så gingo vi vidare, men vi tyckte att öfverallt
voro gässen ganska lika, samma pris gällde de
och samma oväsen förde de. Slutligen, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
